Låt oss nu undersöka flera av beståndsdelarna i kommunikation lite närmare, genom att titta på två livsenheter, av vilka vi betecknar den ena som ”A” och den andre som ”B”. ”A” och ”B” är terminaler – med terminal menar vi en punkt som mottar, vidarebefordrar och sänder kommunikation.

Först har vi ”A:s” avsikt. Detta blir vid ”B” uppmärksamhet, och för att en verklig kommunikation skall äga rum måste det vid ”B” ske en duplicering av det som utgick från ”A”.

”A” måste naturligtvis, för att ge upphov till kommunikation, ha givit ”B” uppmärksamhet, och ”B” måste ha givit den här kommunikationen en viss avsikt, åtminstone avsikten att lyssna och ta emot. Vi ser här att både orsak och effekt har avsikt och uppmärksamhet.

Det finns en annan faktor som är mycket viktig. Denna faktor är Duplicering. Vi skulle kunna uttrycka detta som ”verklighet”, eller vi skulle kunna uttrycka det som ”överenskommelse”. Den grad av överenskommelse som uppnås mellan ”A” och ”B” i denna kommunikationscykel blir deras verklighet, och detta åstadkoms mekaniskt genom duplicering. Med andra ord, graden av verklighet som nås i den här kommunikationscykeln beror på graden av Duplicering. B som Effekt måste till en viss grad Duplicera det som utgick från A som Orsak, för att den första delen av cykeln skall kunna äga rum.

Sedan måste ”A”, nu som effekt, duplicera det som utgick från ”B” för att kommunikationen skall fullbordas. Om detta görs, får det ingen ofördelaktig konsekvens.

Om denna Duplicering inte äger rum vid ”B” och sedan vid ”A”, får vi en oavslutad handlingscykel. Om till exempel ”B” inte duplicerade det minsta av vad som utgick från ”A”, fullföljdes inte den första delen av kommunikationscykeln, och resultatet kan bli en hel del randomitet (oförutsedd rörelse), diskussioner och förklaringar. Om sedan ”A” inte duplicerade vad som utgick från ”B”, när ”B” var Orsak på den andra cykeln, skulle det återigen uppstå en ofullbordad kommunikationscykel med resulterande overklighet.

Och om vi minskar verkligheten minskar vi naturligtvis också affiniteten – känslan av kärlek för eller gillande av något eller någon. Så där det saknas Duplicering ser man att affiniteten går ner. En fullbordad kommunikationscykel kommer att resultera i hög affinitet. Om vi bringar oreda i någon av dessa faktorer, får vi en ofullbordad kommunikationscykel, och det leder till att antingen ”A” eller ”B” eller båda väntar på cykelns slut. På så sätt blir kommunikationen skadlig.

En oavslutad kommunikationscykel ger upphov till vad som skulle kunna kallas ”svarshunger”. En individ som väntar på ett tecken på att hans kommunikation har tagits emot är benägen att acceptera vilket inflöde som helst. När en individ under mycket lång tid oavbrutet har väntat på ett svar som inte kommer, drar han själv in vilken typ av svar som helst, var som helst ifrån, för att råda bot på bristen på svar.

Ofullbordade kommunikationscykler åstadkommer brist på svar. Det har inte så stor betydelse vilka svar det var eller skulle vara, så länge de har det minsta med ämnet ifråga att göra. Men det har betydelse om något fullständigt oväntat svar ges, såsom i tvångsmässig eller besatt kommunikation, eller när inte något svar alls ges.

Kommunikation i sig är endast skadlig när den utgående kommunikationen vid orsak är oväntad och ologisk, med avseende på omgivningen. Här har vi brott mot Uppmärksamhet och Avsikt.

Intressefaktorn kommer också in här, men är inte lika viktig. Icke desto mindre förklarar den en hel del om mänskligt beteende. ”A” har avsikten att intressera ”B”. ”B” blir, för att tilltalas, intressant.

Likaledes är ”B”, när han skickar ut en kommunikation, intresserad och ”A” är intressant.

Här har vi som en del av kommunikationsformeln (men, som jag sade – en mindre viktig del) en fortlöpande växling från att vara intresserad till att vara intressant hos var och en av terminalerna ”A” eller ”B”. Orsak är intresserad. Effekt är intressant.

Viktigare är det faktum att Avsikten att tas emot från A:s sida, gör det nödvändigt för A att vara duplicerbar.

Om A inte alls kan vara Duplicerbar, kommer hans kommunikation naturligtvis inte att bli mottagen vid B. För B som inte kan Duplicera A, kan inte ta emot kommunikationen.

Som ett exempel på det här kan vi säga att A talar kinesiska, medan B bara förstår franska. Det är nödvändigt för A att göra sig Duplicerbar genom att tala franska till B, som endast förstår franska. I ett fall där ”A” talar ett språk och ”B” ett annat, och de inte har något språk gemensamt, har vi den faktorn att ”härmning” är möjlig och att en kommunikation ändå kan äga rum. A skulle, om han hade en hand, kunna höja sin hand. B skulle, om han hade en hand, kunna höja sin hand. Sedan skulle B kunna höja sin andra hand, och A skulle kunna höja sin andra hand. Och vi skulle ha fullbordat en kommunikationscykel genom härmning.

I grund och botten är alla ting konsiderationer. Vi anser att saker och ting finns, och därför finns de. Idén är alltid överordnad energins, rummets, tidens och massans mekanik. Det skulle vara möjligt att ha helt och hållet annorlunda idéer om kommunikation än de här. Emellertid råkar de här idéerna vara de idéer om kommunikation som är gemensamma i detta universum, och som utnyttjas av detta universums livsenheter. I den kommunikationsformel som här angivits har vi den grundläggande överenskommelsen om ämnet kommunikation. Eftersom idéer är överordnade kommunikationsformeln, kan en varelse få en besynnerlig idé om exakt hur kommunikation bör gå till. Om detta inte är en allmän överenskommelse, kan det hända att han upptäcker att han befinner sig totalt ur kommunikation.

Låt oss som exempel ta en modernistisk författare som envisas med att utelämna de tre första bokstäverna i varje ord, eller att ingen mening skall avslutas. Han når inte samförstånd med sina läsare. Det pågår ett naturligt urval, skulle man kunna säga, som rensar ut konstiga eller säregna idéer om kommunikation.

Människor som kommunicerar håller sig till de grundregler som givits här. Och när någon försöker avvika alltför mycket från dessa regler, Dupliceras han helt enkelt inte, och därför går han i själva verket ur kommunikation.

Nu kommer vi till problemet beträffande vad en livsenhet måste vara villig att uppleva för att kunna kommunicera. Till att börja med måste den primära källpunkten vara villig att vara Duplicerbar. Den måste kunna ägna åtminstone någon Uppmärksamhet åt mottagarpunkten. Den primära mottagarpunkten måste vara villig att Duplicera, måste vara villig att ta emot, och måste vara villig att förändras till källpunkt för att kunna skicka tillbaka kommunikationen, eller ett svar på den. Och den primära källpunkten måste i sin tur vara villig att vara en mottagarpunkt.

Eftersom vi i grund och botten har att göra med idéer och inte med mekanik, ser vi därför att det måste finnas ett sinnestillstånd mellan en Orsakspunkt och Effektpunkt, där var och en är villig att vara Orsak eller Effekt efter behag, och är villig att Duplicera efter behag, och är villig att vara Duplicerbar efter behag, är villig att förändra efter behag, är villig att uppleva det mellanliggande Avståndet och är, kort sagt, villig att Kommunicera.

När vi har dessa förutsättningar hos en individ eller en grupp, har vi förnuftiga människor.

När ovillighet att skicka eller ta emot kommunikation förekommer, när människor tvångsmässigt eller besatt skickar ut kommunikationer utan riktning och utan att försöka vara duplicerbara, när individer vid mottagande av kommunikation står tysta och inte bekräftar eller svarar, har vi irrationella faktorer.

Några av de förhållanden som kan förekomma på en irrationell linje är att man underlåter att vara duplicerbar innan man skickar ut en kommunikation, en avsikt som strider mot att tas emot, ovillighet att ta emot eller duplicera en kommunikation, ovillighet att uppleva avstånd, ovillighet att förändras, ovillighet att ge uppmärksamhet, ovillighet att uttrycka avsikt, ovillighet att bekräfta och, i allmänhet, ovillighet att duplicera.

Det kan hända att någon ser det som om lösningen på kommunikation vore att inte kommunicera. Man kan kanske säga att om man inte hade kommunicerat från första början, skulle man inte befinna sig i knipa nu.

Kanske det ligger någon sanning i detta, men det ligger mera sanning i det faktum att en människa är död i samma mån som hon inte kan kommunicera. Hon är levande i samma mån som hon kan kommunicera.