En kommunikationscykel och tvåvägskommunikation är faktiskt två skilda saker. Om vi noga undersöker kommunikationens struktur – den faktiska strukturen och beståndsdelarna – finner vi att en kommunikationscykel inte är en tvåvägskommunikation i dess helhet.

Om man tittar på illustration A nedan, ser man en kommunikationscykel:

Här har vi Joe som upphovsman till en kommunikation. Det är han som ger den primära impulsen. Denna impuls riktas till Bill. Vi finner att Bill tar emot den. Och Bill originerar sedan ett svar eller en bekräftelse, som Bill´, och denna bekräftelse skickas tillbaka till Joe´. Joe har till exempel sagt: ”Hur mår du?” Bill har tagit emot detta, och sedan har Bill (som blivit orsak i andra hand) svarat på det som Bill´ genom att säga: ”Jag mår utmärkt”. Och detta går tillbaka till Joe´ och därmed avslutas cykeln.

Nu kan det som vi kallar en tvåvägskommunikationscykel ta vid, som framgår av Illustration B nedan:

Här ser vi Bill originera en kommunikation. Bill säger: ”Hur är läget?” Joe tar emot detta och svarar sedan som Joe´, eller som orsak i andra hand: ”Jodå, för all del”. Och detta svar bekräftas sedan när det tas emot av Bill´.

I båda dessa Illustrationer finner vi att bekräftelsen av Orsaken i andra hand uttrycktes (i Illustration A) av Joe´ som en nick eller med ett belåtet uttryck. Och återigen (i Illustration B) bekräftas ”Bara bra, antar jag” från Joe´ faktiskt av Bill´ med en nick eller något uttryck som visar att han tagit emot kommunikationen.

Om både Joe och Bill är ”starka, tysta män” då utelämnar de någon del av dessa cykler. Det mest uppenbara utelämnandet, och det som oftast förstås som ett ”kommunikationsdröjsmål” skulle vara om Joe i illustrationen ”A” sade ”Hur mår du?” och Bill sedan bara stod där utan att säga något. (Med ”kommunikationsdröjsmål” menas den tid som förflyter från det att man har ställt en fråga fram till dess att personen som frågades besvarar denna specifika fråga.)

Här ser vi att Joe orsakar en kommunikation och att Bill´ underlåter att fortsätta cykeln. Vi vet inte och frågar inte efter, och vi är inte intresserade av om Bill som mottagarpunkt någonsin hörde det eller ej. Vi kan anta att han åtminstone var närvarande, och att Joe talade högt nog för att höras och att Bills Uppmärksamhet var någonstans i Joes närhet. Istället för att fortsätta med kommunikationscykeln står nu Joe kvar där med en ofullbordad cykel och får aldrig möjlighet att bli Joe´.

Det finns flera sätt på vilka en kommunikationscykel inte skulle kunna fullbordas och dessa kan kategoriseras som:

1. Joe underlåter att flöda ut en kommunikation.
2. Bill hör inte kommunikationen.
3. Bill´ svarar inte på den kommunikation som tagits emot av honom.
4. Joe´ underlåter att genom något tecken eller ord bekräfta att han har hört Bill´.

Vi skulle kunna tillskriva olika ”anledningar” till allt detta. Men vårt syfte här är inte att tillskriva anledningar till varför de inte fullbordar en kommunikationscykel. Hela vårt syfte har att göra med icke-fullbordandet av denna kommunikationscykel.

Låt oss nu säga, som i Illustration A, att vi i Joe har en person som tvångsmässigt och ständigt ger upphov till kommunikation. Detta vare sig han har någons Uppmärksamhet eller ej, och vare sig dessa kommunikationer har något samband med någon existerande situation eller ej. Vi finner att Joe i sin kommunikation sannolikt kommer att bemötas av en ouppmärksam Bill, som inte hör honom. Och därför en frånvarande Bill´ som inte svarar honom. Och därför en frånvarande Joe´ som aldrig bekräftar.

Låt oss undersöka samma situation i Illustration B. Här har vi hos Bill en origination av en kommunikation. Vi har samme Joe med ett tvångsmässigt utflöde. Bill säger: ”Hur mår du?” och cykeln fullbordas inte, eftersom Joe är så fokuserad på sin egen tvångsmässiga linje att han inte blir Joe´ och aldrig ger Bill en chans att bli Bill´ och bekräfta.

Låt oss nu ta en annan situation. Vi finner att Joe originerar kommunikationer, och att Bill är en person som aldrig originerar kommunikationer. Joe är inte nödvändigtvis tvångsmässig eller besatt när det gäller att originera kommunikationer. Men Bill är aberrerat hämmad när det gäller att originera kommunikationer. Vi finner att Joe och Bill, om de arbetar ihop, då hamnar i den här typen av aktivitet: Joe originerar en kommunikation, Bill hör den, blir Bill´, svarar på den, och ger Joe en chans att bli Joe´.

Detta går rätt så bra, men förr eller senare kommer det att köra ihop sig på tvåvägscykeln, som de bryter mot eftersom Bill aldrig originerar några kommunikationer.

En tvåvägskommunikationscykel fungerar enligt följande: Joe, efter att ha originerat en kommunikation och avslutat den, kan då vänta på att Bill skall originera en kommunikation till Joe, och därmed avsluta återstoden av tvåvägskommunikationscykeln. Bill originerar också en kommunikation, denna hörs av Joe, besvaras av Joe´ och bekräftas av Bill´.

På så sätt får vi den normala kommunikationscykeln mellan två ”terminaler”. För i detta fall är Joe en terminal och Bill är en terminal, och kommunikation kan ses flöda mellan två terminaler.

Cykeln är beroende av att Joe originerar en kommunikation, Bill hör kommunikationen, Bill blir Bill´ och besvarar kommunikationen, Joe bekräftar kommunikationen, sedan originerar Bill en kommunikation, Joe hör kommunikationen, Joe´ besvarar kommunikationen, och Bill´ bekräftar kommunikationen. Om de gjorde detta skulle de, oavsett vad de talade om, aldrig råka i gräl och skulle så småningom nå en överenskommelse – även om de var fientligt inställda till varandra. Deras svårigheter och problem skulle klaras upp och de skulle, i förhållande till varandra, vara i gott skick.

En tvåvägskommunikationscykel bryter samman när endera av terminalerna underlåter att originera kommunikation när det är hans tur.

Vi upptäcker att hela samhället har enorma svårigheter på det här området. De är så vana vid underhållning på ”burk” och har blivit så hindrade ifråga om att originera kommunikation (av föräldrar som inte kunde kommunicera, och av utbildning och andra orsaker) att människor blir väldigt dåliga på att originera kommunikation. Att originera kommunikation är nödvändigt för att starta en kommunikation överhuvudtaget. Därför finner vi att människor huvudsakligen talar om saker som tvingats på dem av yttre orsaker. De ser en olyckshändelse och de diskuterar den. De ser en film och de diskuterar den. De väntar på att en yttre källa skall ge dem anledning att samtala om något. Men med tanke på att båda är svaga på att originera kommunikation – vilket också skulle kunna kallas att de har dålig fantasi – finner vi att sådana människor, då de är beroende av yttre primärimpulser, är mer eller mindre tvångsmässiga eller hämmade i sin kommunikation, och därför ändrar samtalet snabbt riktning och kan sluta med en del anmärkningsvärda fientligheter eller felaktiga slutsatser.

Låt oss anta att en bristande impuls att vara första orsak från Joes sida har lett honom till tvångsmässig kommunikation, och vi finner att han är så upptagen med att flöda ut att han aldrig har någon chans att höra någon som talar till honom, och om han ändå hörde dem skulle han aldrig svara dem. Bill, å andra sidan, kanske är så väldigt, väldigt, väldigt svag, när det gäller att vara första Orsak (det vill säga svag på att originera kommunikation) att han aldrig ens övergår till att vara Bill´ eller, om han gör det, aldrig skulle föra fram sina egna åsikter, och på så sätt bringar Joe mer och mer ur jämvikt så att han mer och mer kommunicerar tvångsmässigt.

Som du kan se av Illustrationerna, kan en hel del nya och ovanliga situationer uppstå. Det kan vara fråga om besatt svarande lika väl som hämmande svarande. En individ kan tillbringa hela sin tid med att ge svar, rättfärdiga eller förklara – samma sak – fast ingen primär kommunikation origineras till honom. En annan individ, t.ex. Joe´ i Illustration A eller Bill´ i Illustration B, kanske tillbringar hela sin tid med att bekräfta, även om ingenting kommit hans väg för att bekräftas. Men de vanligaste yttringarna, och de som man mest lägger märke till är ”besatt” och ”tvångsmässig origination” och ”emottagande utan att svara” och ”att inte bekräfta svar”. Och vid dessa ställen kan vi upptäcka fastnade flöden.

Eftersom det enda brottet i universum tycks vara att kommunicera, och eftersom det enda som kan rädda en person är att kommunicera, kan vi lätt förstå att det ofrånkomligt resulterar i en tilltrasslad kommunikation. Vad vi nu också bör förstå – och vara mycket gladare för – är att det nu kan lösas.

Flöden fastnar, på den här parvisa kommunikationscykeln, där det uppstår en brist på:

1. Origination av kommunikation.
2. Mottagande av kommunikation.
3. Besvarande av given kommunikation.
4. Bekräftande av svar.

På så sätt kan man se att det bara finns fyra delar som kan bli problematiska (både i Illustration A och i Illustration B), oavsett det antal säregna yttringar som kan förekomma som ett resultat därav.