Området nedanför apati är ett område utan smärta, intresse eller något som helst annat som betyder något för någon. Men det är ett mycket farligt område, eftersom man är nedanför den nivå där man kan reagera på någonting, och kan således förlora allting utan att till synes märka det.

En arbetare som är i ett mycket dåligt skick – och som faktiskt är en belastning för organisationen – är kanske inte i stånd att uppleva smärta eller någon emotion alls i fråga om någonting. Han befinner sig nedanför apati. Vi har sett arbetare som skadat handen och bara ”struntat i det” och fortsatt arbeta, fastän handen var mycket svårt skadad. Folk som arbetar på medicinska kliniker och på sjukhus i industriområden, blir ibland förbluffade när de upptäcker hur lite uppmärksamhet vissa arbetare ger sina egna skador. Det är ett otäckt faktum att människor, som inte ägnar någon uppmärksamhet åt sina skador och inte ens känner någon smärta från dessa skador, inte är effektiva människor och kommer aldrig att bli det, utan uppmärksamhet av en scientolog. Det är en risk att ha dem omkring sig. De reagerar inte som de skall. Om en sådan person sköter en lyftkran och han plötsligt förlorar kontrollen över kranen så att lasten är på väg att släppas på några män, låter denne subapatiske kranskötare helt enkelt kranen släppa lasten. Han är med andra ord en potentiell mördare. Han kan inte stoppa någonting, inte förändra någonting och inte starta någonting. Och ändå lyckas han stundtals behålla ett jobb på någon sorts automatisk responsbasis. Men i samma ögonblick som han står inför en verklig nödsituation, är det inte troligt att han reagerar på rätt sätt och olyckor blir följden.

I de fall det sker olyckor inom industrin förorsakas de av dessa människor inom tonområdet nedanför apati. I de fall svåra misstag görs på kontor som kostar firmor en hel del pengar, förlorad tid, och vållar annan personal svårigheter, kan misstagen nästan utan undantag spåras till de här människorna nedanför apati. Tro alltså inte att något av dessa tillstånd att vara oförmögen att känna någonting, att vara känslolös, att inte kunna uppleva smärta eller glädje är till någon nytta för någon. Det är det inte. En person som befinner sig i detta tillstånd kan inte kontrollera saker, och är i själva verket inte ”där” i tillräckligt hög grad för att kunna kontrolleras av någon annan och han gör underliga och oförutsägbara saker.

Precis som en person kan vara kroniskt nedanför apati, kan en person vara i apati. Nog för att detta är farligt, men personen ger åtminstone uttryck för det. Man kan i detta fall förvänta sig kommunikation från personen själv, inte från något slags ”inlärt mönster”.

Människor kan vara kroniskt i sorg, kroniskt i rädsla, kroniskt i vrede eller i antagonism eller uttråkning eller kan faktiskt sitta ”fast i entusiasm”. En person som är verkligt duglig är normalt sett ganska seren ifråga om saker och ting. Han kan emellertid uttrycka andra emotioner och det är ett misstag att tro att total serenitet är av något verkligt värde. När man inte kan gråta i en situation som kräver tårar, är ens kroniska ton inte serenitet. Nedanför apati kan ganska lätt förväxlas med serenitet, men naturligtvis bara av en mycket outbildad iakttagare. En enda blick på personens fysiska tillstånd är nog för att se skillnaden: Människor nedanför apati är normalt sett mycket sjuka.

För varje emotionsnivå finns det en kommunikationsfaktor. Nedanför apati kommunicerar en individ egentligen inte alls. Det som kommunicerar är något umgängesmanér eller inlärt mönster eller som vi säger, en ”krets”. Personen själv tycks inte vara där och talar egentligen inte. Därför är hans kommunikationer ibland minst sagt underliga. Han gör fel saker vid fel tidpunkt. Han säger fel saker vid fel tidpunkt. När en person sitter ”fast” på någon av tonskalans nivåer – subapati, apati, sorg, rädsla, vrede, antagonism, uttråkning, entusiasm eller serenitet – uttrycker han förstås kommunikationer med just den emotionella tonen. En person som alltid är arg över något sitter fast i vrede. En sådan person är inte så illa däran som någon nedanför apati, men han är ändå ganska farlig att ha i närheten, eftersom han skapar trubbel. En person som är arg kontrollerar inte saker så bra. Människors kommunikationskännetecken på dessa olika nivåer av tonskalan är ganska fascinerande. De säger saker och hanterar kommunikation, var och en på ett distinkt karaktäristiskt sätt för varje nivå av tonskalan.

Där finns även en verklighetsnivå för varje affinitetsnivå på tonskalan. Verklighet är ett synnerligen intressant ämne eftersom det i huvudsak har att göra med kroppars relativa fasthet. Med andra ord har sakers soliditet och människors emotionella ton ett definitivt samband. Människor långt nere på tonskalan kan inte tolerera solida ting. De kan inte tolerera ett solitt föremål. Föremålet är inte verkligt för dem. Det är tunt eller saknar tyngd. När de kommer uppför skalan blir samma föremål mer och mer solitt, och de kan till slut se det så solitt som det i verkligheten är. Dessa människor har med andra ord en bestämd reaktion på massa vid olika punkter på skalan. Saker och ting är klara för dem eller också är de mycket, mycket dunkla. Om man kunde se genom ögonen på en person nedanför apati, skulle man i sanning se en väldigt vattnig, tunn, drömlik, dimmig och overklig värld. Om du såg genom ögonen på en arg man skulle du se en värld som var hotfullt solid, där alla solida kroppar utstrålade brutalitet mot honom, men de skulle fortfarande inte vara tillräckligt solida eller tillräckligt verkliga eller synliga för en person i ett bra tillstånd. En person i serenitet kan se solida ting som de är, lika klara som de är och kan tolerera en enorm tyngd eller soliditet utan att reagera på det. Med andra ord kan saker och ting bli alltmer solida och alltmer verkliga allteftersom vi går uppför tonskalan, från den lägsta tonen till den högsta.