Tonskalan – ett mycket viktigt hjälpmedel för alla aspekter av livet som har att göra med ens medmänniskor – är en skala som visar de på varandra följande emotionella toner som en person kan uppleva. Med ”ton” menas en persons tillfälliga eller fortgående emotionella tillstånd. Emotioner som till exempel rädsla, vrede, sorg, entusiasm och så vidare, som människor upplever visas på den här graderade skalan.

Om skalan används skickligt blir det möjligt för en både att förutse och förstå mänskligt beteende i alla dess yttringar.

Denna tonskala visar grafiskt den sjunkande livsspiralen, från full livskraft och medvetenhet ner genom halv livskraft och halv medvetenhet ner till död.

Genom diverse beräkningar om livsenergin, och genom iakttagelser och tester, kan denna skala uppvisa beteendenivåerna allteftersom livet avtar.

Dessa olika nivåer är gemensamma för alla människor.

När en människa är nästan död, kan hon sägas vara i kronisk apati. Hon beter sig då på ett visst sätt i förhållande till andra ting. Det är 0,1 på tonskalan.

När en människa ständigt är bedrövad över sina förluster befinner hon sig i sorg. Och hon beter sig då på bestämda sätt i fråga om många saker. Det är 0,5 på skalan.

När en person ännu inte är så långt nere som sorg, men inser att faran för förluster är överhängande eller om han kroniskt sitter fast på denna nivå till följd av förluster i det förflutna, kan han sägas befinna sig i rädsla. Det är runt 1,1 på skalan.

En individ som kämpar mot hotande förluster befinner sig i vrede. Och han uppvisar andra former av beteende. Detta är 1,5.

En person som endast misstänker att förlust kan komma att inträffa, eller som har fastnat på denna nivå, är förtrytsam. Han kan sägas befinna sig i antagonism. Det är 2,0 på skalan.

Ovanför antagonism är en persons situation å ena sidan inte så bra att han är entusiastisk, men å andra sidan inte så dålig att han är förtrytsam. Han har förlorat några av sina mål och kan inte med en gång hitta andra. Han sägs vara på uttråkning, eller vid 2,5 på tonskalan.

Vid 3,0 på skalan har en person en konservativ, försiktig synpunkt på livet men han når sina mål.

Vid 4,0 är individen entusiastisk, lycklig och vital.

Mycket få människor ligger av naturen på 4,0. En välvillig gissning är att genomsnittet ligger på omkring 2,8.

Du har sett den här skalan i verksamhet tidigare. Har du någonsin sett ett barn som ville ha något, till exempel en femkrona? Till en början är barnet lyckligt – det vill helt enkelt ha en femkrona. Om det nekas denna, förklarar det varför det vill ha den. Om det inte lyckas få femkronan, och inte är särskilt angeläget om att få den, blir det uttråkat och går sin väg. Men om barnet verkligen vill ha femkronan, kommer det att bli antagonistiskt angående den. Sedan blir det argt. Om dess vredesyttringar inte ger något resultat, kanske det ljuger om varför det vill ha femkronan. Och om det ändå inte får den, sjunker det ner i sorg. Om det fortfarande vägras femkronan, sjunker det slutligen ner i apati och säger att det inte vill ha den. Detta är förnekande.

Ett barn som hotas av en fara sjunker också nerför skalan. Till en början inser det inte helt och hållet att faran hotar utan är gladlynt. Därefter börjar faran, som exempelvis är en hund, att närma sig. Barnet ser faran, men tror fortfarande inte att den är riktad mot honom själv, och fortsätter med det han håller på med. Men hans leksaker gör honom ”uttråkad” för ögonblicket, och barnet blir en liten aning ängsligt och osäkert. Hunden kommer närmare, varvid barnet visar ”förtrytelse” över den eller visar lite antagonism. Hunden närmar sig ännu mer. Barnet blir argt och gör ett försök att skada hunden. Hunden kommer ännu närmare och är mera hotande. Barnet visar rädsla. När rädsla inte hjälper börjar barnet gråta. Om hunden fortfarande hotar barnet, kan barnet bli apatiskt och helt enkelt vänta på att bli bitet.

När föremål, djur eller människor som gynnar överlevnaden hamnar utom räckhåll för individen, för de honom nerför tonskalan.

När föremål, djur eller människor som hotar överlevnaden närmar sig individen, för de honom nerför tonskalan.

Denna skala har dels en kronisk och dels en tillfällig aspekt. En person kan föras nerför tonskalan till en låg nivå under tio minuter och sedan stiga uppåt igen. Eller också kan han föras nerför skalan och stanna där i tio år och inte stiga uppåt igen.

En människa som har lidit alltför många förluster och alltför mycket smärta har en benägenhet att fastna vid någon lägre nivå på skalan och stanna där – bortsett från smärre variationer. Hans allmänna och typiska beteende ligger i så fall vid denna nivå på tonskalan.

På samma sätt som ett 0,5-ögonblick av sorg kan få ett barns beteende att hålla sig till sorgnivån en kort tid, kan en fixering vid 0,5 få en individ att förhålla sig på ett 0,5-sätt till det mesta i sitt liv.

Det finns något sådant som tillfälligt beteende och fixerat beteende.