tonskalan är ett utomordentligt användbart verktyg när det gäller att förutse karaktären och beteendet hos en person. Men för att kunna bli bra på det måste man vara i stånd att känna igen en persons position på skalan med en enda blick.
tonskalan är mycket lätt att tillämpa på en tillfällig basis för en tillfällig ton. ”Johan fick ett 1,5-anfall igår kväll.” Javisst, han blev röd som en kräfta och slängde en bok i huvudet på dig. Enkelt. Margit bryter ut i snyftningar och griper efter en pappersnäsduk, lätt att känna igen som sorg. Men hur är det med en persons kroniska tonnivå? Den kan maskeras med en tunn fernissa av social träning och socialt gensvar. Det kallas för en social ton. Den är varken kronisk eller tillfällig, utan en återspegling av personens sociala utbildning och det manér som han lagt sig till med för att presentera sig själv för andra. Hur bra och hur säker är du i fråga om det? Ta en person som du är bekant med. Exakt vilken är hans kroniska ton?
Det finns ett ord ”obnos” som satts samman ur frasen ”att observera det uppenbara” (eng: ”observing the obvious”.) Konsten att observera det uppenbara är något som försummas energiskt i vårt samhälle numera. Det är synd. Det är det enda sätt som man någonsin ser någonting på – genom att observera det uppenbara. Man tittar på någots is-ness, på vad som faktiskt finns där. Som tur är för oss är förmågan att göra en obnos inte på något sätt ”medfödd” eller mystisk. Men det lärs ut på det sättet av människor utanför Scientologin.
Hur lär man någon att se vad som finns där? Tja, du ställer fram något som han kan titta på, och får honom att tala om för dig vad han ser. En individ kan öva på det här på egen hand eller i grupp, t.ex. en klass. Man väljer helt enkelt ut en person eller ett objekt och observerar vad som finns där. I ett klassrum t.ex. ber man en studerande att gå och ställa sig längst fram, så att resten av de studerande kan titta på honom. En instruktör står bredvid och frågar de studerande:
”Vad ser ni?”De första svaren låter ungefär så här:
”Tja, jag kan se att han är mycket erfaren.”
”Jaså, det kan du? Kan du verkligen se hans erfarenhet? Vad är det du ser där?”
”Jo, jag kan se på rynkorna kring hans ögon och mun att han har massor av erfarenhet.”
”Okej, men vad ser du?”
”Åh, jag fattar. Jag ser rynkor kring hans ögon och mun.”
”Bra!”
Instruktören godtar inte någonting som inte är fullt synligt.
En studerande börjar fatta galoppen och säger: ”Ja, jag kan tydligt se att han har öron.”
”Okej, men från där du sitter, kan du se båda hans öron när du tittar på honom just nu?”
”Nej.”
”Okej. Vad ser du?”
”Jag ser att han har ett vänsteröra.”
”Fint!”
Inga gissningar eller antaganden duger. Exempelvis: ”Han har bra hållning.”
”Bra hållning i förhållande till vad?”
”Tja, han står rakare än de flesta människor jag har sett.”
”Är de här nu?”
”Hmm, nej, men jag har bra minne av dem.”
”Kom igen. Bra hållning i förhållande till vad, som du kan se just nu.”
”Jo, han står rakare än vad du gör. Du är en smula hopsjunken.”
”Precis just nu?”
”Ja.”
”Mycket bra.”
Målet med den här typen av övning är att få en studerande dithän att han kan titta på en annan person eller ett föremål och se exakt vad som finns där. Inte en slutledning av vad som skulle kunna finnas där, utifrån vad han faktiskt ser där. Bara vad som finns där, synligt och uppenbart för ögat. Det är så enkelt att det nästan gör ont.
Man kan få ett gott tips om en persons kroniska ton, genom att iaktta vad han gör med sina ögon. I apati ger han intryck av att stirra flera minuter i sträck på ett speciellt föremål. Det är bara det att han inte ser det. Han är inte alls medveten om föremålet. Om man drog en säck över huvudet på honom, skulle hans blick förmodligen förbli riktad mot samma punkt.
När personen kommer upp till sorg, ser han ”nedslagen” ut. En person i kronisk sorg har en benägenhet att en stor del av tiden ha blicken nedåtvänd, fäst på golvet. I det lägre området av sorg är hans uppmärksamhet ganska fixerad, på samma sätt som den är i apati. När han börjar komma upp i bandet för tonnivån rädsla, ser man hur hans blick flackar omkring, men den är fortfarande riktad nedåt.
När personen kommer upp till ren rädsla, är det mycket tydliga kännetecknet att han inte kan titta på dig. Folk är alltför farliga att titta på. Det förefaller som om han talar med dig, men hans blick är riktad åt vänster. Sedan tittar han hastigt på dina fötter, sedan över ditt huvud (man får intrycket av att ett flygplan passerar förbi) – men nu tittar han bakåt över sin axel. Än hit, än dit, oupphörligt. Han tittar kort sagt var som helst, utom på dig.
Därefter, i det lägre bandet av vrede, tittar han avsiktligt bort från dig. Han tittar bort från dig – ett tydligt brott i kommunikation. Lite högre uppför skalan tittar han för all del direkt på dig, men inte särskilt vänligt. Han vill lokalisera dig – som ett angreppsmål.
Sedan, vid uttråkning, ser man hur ögonen flackar igen, men inte vilt som i rädsla. Han undviker heller inte att titta på dig. Han inbegriper dig i de saker som han tittar på.
Utrustade med data av detta slag och efter att ha skaffat sig en smula skicklighet i att titta på det uppenbara hos människor, kan en person gå ut bland folk för att prata med främmande människor och fastställa var de befinner sig på tonskalan. De skall vanligtvis – men bara som ett lätt stöd när de söker ta kontakt med människor – ha en serie frågor att ställa till varje person, samt ett skrivbräde att skriva ned svar, anteckningar och dylikt på. Deras verkliga syfte med att över huvud taget prata med människor är att fastställa var de ligger på tonskalan – kronisk ton och social ton.
De får frågor som är avsedda att ge upphov till ett dröjsmål och att bryta igenom social träning och utbildning, så att den kroniska tonen sticker fram.
Här är några exempel på frågor som används för den här övningen: ”Vad är det mest påfallande hos mig?” ”När klippte du dig senast?” ”Tror du att folk arbetar lika mycket nu som för 50 år sedan?”
Först fastställer de som gör detta bara tonen hos den person de intervjuar – och många och skiftande är deras äventyr när de gör detta! Senare, när de har skaffat sig en smula självförtroende när det gäller att stoppa främmande människor och ställa frågor till dem, lägger man till följande instruktioner: ”Intervjua minst 15 personer. För de fem första anpassar ni er ton efter deras, så snart ni har fastställt den. För de följande fem lägger ni er nedanför deras kroniska ton, och ser vad som händer. För de sista fem lägger ni er en ton högre än deras.”
Vad uppnår då en person genom dessa övningar? Bland annat en villighet att kommunicera med vem som helst. Till att börja med är de studerande väldigt kräsna i fråga om vilken sorts människor de stoppar. Bara gamla tanter. Ingen som ser arg ut. Eller bara människor som ser rena ut. Till slut hejdar de första bästa person som kommer förbi, även om han ser ut som om han har
De blir också väldigt talangfulla och flexibla när det gäller att anta toner efter behag och framföra dem på ett övertygande sätt. Mycket användbart i många situationer och väldigt roligt att göra.
Att vara kapabel att känna igen tonnivån hos folk med en hastig blick är en förmåga som kan ge en enorma fördelar när man har att göra med andra människor. Det är en skicklighet som är väl värd den tid och ansträngning som går åt för att förvärva den.
tropisk sjukdom som främst angriper huden och nerverna och kan orsaka vävnadsförändringar.
1. ställas eller bli ställd inför något, som t.ex. ”hon konfronterade honom med innehållet i hans väska”. 2. att stå ansikte mot ansikte med, utan att rygga tillbaka eller undvika. Förmågan att konfrontera är faktiskt förmågan att vara där obesvärat och förnimma.