Hur gör man då, utan att använda våld, för att få ett barn att utföra saker och ting?

Om man tar en person och tvingar honom att spela ett musikinstrument (vilket föräldrar och skolor gör), kommer hans förmåga att spela det instrumentet inte att förbättras. Vi måste först ta hänsyn till vad hans ambitioner är. Han skulle till slut åtminstone vara överens om det faktum att det är bra att spela ett instrument. 

Ta, till exempel, en ”bångstyrig pojke”. Han kan inte sättas i skolan och måste skickas till en militär skola. De kommer att tvinga honom för att få honom att förändras. Ibland skickas den här stygga gossen till en skola där de helt enkelt tycker att det bästa sättet att hantera sådana fall är att hitta någonting som han är intresserad av och låta honom göra det. En sådan skola fanns en gång i Kalifornien och som en naturlig följd åstadkom de genier. Nästan alla vetenskapsmän under andra världskriget kom praktiskt taget direkt från just den skolan. De trodde att det måste ha varit professorns föredöme, hans principfasthet ifråga om att inte röka cigarrer, eller någonting sådant. 

Vad som faktiskt hände var följande: De tog en grabb som ingen fått pli på tidigare och sade: ”Finns det ingenting som du skulle vilja göra?” Pojken sade: ”Nej” och de svarade: ”Jaha, du kan leka i labbet eller på skolområdet eller någonting, så kanske du en dag bestämmer dig.” Pojken tänkte över det här och bestämde sig för att han ville bli kemist. Ingen skickade honom någonsin till en lektion och sade åt honom att studera en bok, och ingen klagade speciellt mycket när han sprängde något i luften i labbet, och innan man visste ordet av var killen en utmärkt kemist. Ingen störde hans önskan att bli kemist. Det hände alltså, och från och med den punkten motarbetade han inte sin egen önskan att bli en kemist. Utbildningsmässigt är detta en mycket intressant iakttagelse. 

Att ta hänsyn till villighet

Människor kommer att acceptera att du tar saker från dem om du gör det på ett elegant sätt och inte kränker deras villighet för mycket. Det sätt på vilket man skapar ett girigt eller själviskt barn är att tvinga honom, mot hans vilja, att lämna ifrån sig saker till andra barn. Man kommer slutligen att driva honom till att bli ”den enda” – där han känner att han är den enda personen som överhuvud taget räknas. Föräldrar tar vanligtvis aldrig hänsyn till barnets villighet. De tar hänsyn till hans havingness, dvs hans förmåga att äga eller förfoga över saker och ting, och hanterar sedan det, och då får de ett bortskämt barn. 

Det är intressant att titta på ett barn som levt med någon som alltid tagit hänsyn till honom men som inte tagit särskilt väl hand om honom, och jämföra honom med ett barn som fått den bästa omvårdnaden men som man aldrig tog hänsyn till. 

En liten pojke sitter på golvet och leker med klossar och bollar och trivs. Men sen kommer barnflickan och plockar upp honom och tar honom till det andra rummet och byter blöjor på honom, och han skriker i högan sky. Han tycker inte om det. Hon fortsätter att göra det här mot honom, vänder på honom, tar aldrig hänsyn till hans valfrihet och han kommer så småningom att växa upp besatt av sin valfrihet. Han måste få bestämma själv. Han blir mycket didaktisk (med en undervisande attityd) – självsäker angående att ha rätt. Han kommer att försöka hålla fast vid denna attityd till sista andetaget, och hans förmåga blir i motsvarande grad svag, i synnerhet när det gäller att hantera människor.  

Ett annat sätt att se på det kan vara: Du vet att barnet är hungrigt och att det bör äta. Barnet kommer att äta om man håller det till ett slags rutin. Om kvällsmaten serveras rutinmässigt klockan 18.00, kommer han att bli van att äta klockan 18.00, och hans villighet kommer aldrig att helt undertryckas. Han upptäcker att det finns mat klockan 18.00 och därför bestämmer han sig för att äta klockan 18.00. Du ordnar med mat och han står för villigheten. Om man inte åsidosätter det, kommer han aldrig att ha några problem ifråga om mat. 

Sedan kommer någon fram och pratar med honom och säger: ”Skulle du inte vilja gå in i det andra rummet och byta dina kläder?” och svaret blir: ”Nej”. Man begår då ett fruktansvärt misstag om man fortsätter från den punkten med attityden ”Okej, du får en bit godis”, övertyga, locka, lirka med etc. Det där är psykologi, det sätt på vilket psykologer hanterar situationer, och det fungerar faktiskt inte. 

Man väljer en av två riktningar. Antingen använder man utmärkt kontroll med mycket kommunikation, eller så låter man honom helt enkelt bara växa upp. Det finns inget annat val. Barn gillar inte att bli mörbultade och ryckta hit och dit och att man inte tar hänsyn till dem. Du kan prata till ett barn, och om graden av din tillgivenhet, överenskommelse och kommunikation med honom är hög kan du få honom att göra alla möjliga saker. Han kommer att röra vid golvet, röra vid sitt huvud, peka på dig och hitta bordet. Han kommer att leka med dig en stund och därefter kan du säga att han ska göra det och det och ”låt oss gå och äta”, och han kommer att göra det. Han har upptäckt att dina uppmaningar inte nödvändigtvis åsidosätter hela hans villighet. Så dina uppmaningar är därför inte farliga. Du har konfronterat honom, och han kan konfrontera dig. Därför kan du och han göra någonting. 

Ett barn säger ibland ”Jag vill stanna uppe med dig” och de envisas med att göra det, de utövar sin valfrihet. Att bara låta barnen göra det de gör och inte lägga sig i det och inte utöva någon form av kontroll över dem, det är psykologi. De kommer inte att vara i kommunikation med någon; de kommer inte att växa som individer eller få livserfarenhet eftersom de inte ändrade sin förmåga att ha (dvs förmågan att äga och förfoga över saker och ting). De behövde inte ändra sin attityd, arbeta, motionera eller göra någonting. Men de reagerar snabbt och villigt på god kontroll och god kommunikation, men det krävs verkligen god kommunikation att övervinna detta – inte övertalning, utan bra kommunikation. 

Folk tror att övertalning fungerar på barn. Faktiskt inte. Det är kommunikation som är hela tricket. Du säger: ”Jo, det är dags för dig att gå till sängs nu”, och han säger: ”Nej.” Stanna inte kvar på det ämnet. Låt det vara och prata helt enkelt om någonting annat: ”Vad gjorde du idag?” ”Var?” ”Hur?” ”Åh, gjorde du? Verkligen?” ”Vad sägs om att gå till sängs?” och svaret kommer att bli: ”Okej”. 

Man behöver inte använda våld. Se till att kommunicera med barnet, och du erhåller kontroll som resultat, ofrånkomligt. Om du utelämnar kontroll från början när du uppfostrar ett barn som förväntar sig att få sin vägledning och kontroll från dig så lurar du honom. Han tror att du inte bryr dig om honom. 

Men precis som i fallet med att spela musikinstrument, språkinlärning eller konst och andra färdigheter, ska man ta hänsyn till barnets villighet.