Rikta ett barns uppmärksamhet

Många människor har för vana att säga till ett barn, ”Gör inte det där annars blir du sjuk”, ”Kära nån, du kommer säkert att bli jätteförkyld”, ”Du kommer att bli sjuk om du håller på så där”, ”Jag är helt säker på att Olle kommer att få mässling om han går till skolan”, och oräkneliga andra sådana pessimistiska idéer. De använder även tusentals fraser som ”Gör inte”, ”Kan inte” och ”Skärp dig”. Föräldrar bör ge akt på sig själva för att använda sådana fraser och undvika dem så mycket som möjligt. Med lite fantasi och övning så är det inte svårt att finna på sätt att hålla barn i säkerhet utan att jämt och ständigt använda verbala restriktioner. Tillrättavisningar av barn bör i största möjliga utsträckning vara positiva. Att på ett åskådligt sätt belysa vad som händer en glasflaska när den faller får över idén bättre än tusen skrik av typen ”Ge dig iväg därifrån!” eller ”Ställ ifrån dig den där!”

Mjuka, varsamma rörelser och en lugn röst innebär mycket för att förhindra restimulering när man handskas med barn. Alla som önskar arbeta framgångsrikt med barn kommer att utveckla dessa egenskaper. De är särskilt värdefulla i kritiska situationer.

Om ett barns uppmärksamhet måste fångas snabbt på grund av att en farlig situation uppkommer och man är för långt därifrån för att snabbt kunna skydda barnet så kan man ropa dess namn tillräckligt högt för att bli hört utan något större obehag för barnet. Det är mycket bättre än att skrika förhållningsorder som ”Stopp!” ”Stanna där!” ”Gör inte så!” och så vidare. På så vis undviker man sannolikt att restimulera barnet.

Att minnas

Att be barnet komma ihåg kan användas i hundratals dagliga situationer: närhelst barnet är retligt, olyckligt och gråter för någonting; när det mår lite dåligt; när det uppenbarligen är restimulerat av något; när det har råkat få lyssna till en dramatisering (en uppspelning i närvarande tid av något som hänt i det förflutna) eller att någon har straffat det svårt eller gett utlopp åt en dramatisering riktat mot barnet; när det känner sig avvisat – ja faktiskt, varje gång ett barn är olyckligt eller nervöst av någon anledning eller när du vet att det har varit utsatt för en högst restimulerande upplevelse.

När ett barn upplever något upprörande eller traumatiskt, kan liknande händelser i dess sinne reaktiveras.

Dessa händelser försvinner när man förmår barnet att prata om den aktuella upprördheten.

Barnet bör ledas på så sätt att det återger händelsen som om den skedde just nu. Detta kommer att urladda all hysteri som är kopplad till händelsen.

Principen här är att få tag i de specifika fraser och situationer som orsakar restimuleringarna. Naturligtvis kan denna teknik endast användas när barnet lärt sig prata tillräckligt för kunna ge en sammanhängande redogörelse för vad det tänker och känner.

Om barnet känner sig upprört (inte allvarligt skadat) så kan du börja med att fråga det när det kände sig så tidigare. Vanligtvis kommer barnet ihåg. Allteftersom du ställer ytterligare frågor om vad som hände, vad det gjorde vid den tidpunkten, vem som pratade, vad som sades, hur barnet kände sig, så kommer det att beskriva scenen i bilder. När barnet gör det, be det då helt enkelt att gå igenom händelsen igen några gånger. När du kommer till slutet av händelsen så säger du, ”Berätta det för mig igen. Var befann du dig när pappa talade? Berätta det igen.” Eller helt enkelt, ”Få se nu, du satt på soffan när pappa säger – vad säger han?” Vilken enkel fras som helst som får barnet att återvända till början av händelsen kan användas.

Man behöver inte komplicera denna handling. Barn förstår ”Berätta det igen”. De älskar själva att höra historier gång på gång, och de älskar att berätta sina historier för en intresserad publik. Men ha inte alltför mycket medkänsla. Javisst, visa tillgivenhet och intresse. Men gnäll eller jämra dig inte, ”Stackars raring, stackars lilla vän!” eller liknande fraser. Att göra så, kan få barnet att anse skadan eller upprördheten värdefull, eftersom den gav barnet speciell uppmärksamhet och sympati.

Ju mer du kan komma in i barnets verklighet, desto bättre kommer du att vara i stånd att hjälpa det. Imitera dess röstläge, dess ”Jaha!” ”Gjorde du det!?” ”Och sen då?” – anpassa dig till barnets levande härmning, uppspärrade ögon, andlösa intresse eller hur dess sinnesstämning eller vad dess ton än må vara – men naturligtvis inte enbart som en mekanisk upprepning. Om du inte kan göra det på ett bra sätt, var då bara enkel, naturlig och intresserad.

Ofta, när barnet är restimulerat, kommer det att använda en eller två fraser om och om igen. I så fall kan du börja med, ”Vem säger det?” eller ”Vem säger så till dig?” eller ”När hörde du det?”

Ibland kommer barnet att vidhålla: ”Jag säger det, ’Håll käften din gamla idiot!’” eller vadhelst frasen är. Fråga då ”Vem mer säger det?” eller ”Se om du kan komma ihåg någon annan som säger det”, och barnet kommer vanligtvis att berätta en händelse för dig.

En kvinna som arbetade med sin dotter blev slagen med häpnad när barnet sa: ”Du sa det, mamma, för länge sen. ”Var befann du dig när jag sa det?” ”Oj, jag var bara en liten sak – i din mage.” Detta kommer förmodligen inte att hända ofta. Men just som detta barn får idén, så kan det hända förr eller senare. Vad som än ingår i händelsen, fortsätt bara att fråga för att göra händelsen verkligare. ”Vad gjorde du? Var befann du dig? Var fanns jag? Vad sa pappa? Hur såg det ut? Hur kände du dig?” och så vidare. Få barnet att återkalla händelsen några gånger tills det skrattar. Detta kommer att befria det från restimulering.

Att använda dockor och uppstoppade djur

Att råka lyssna på ett uppträde eller ett gräl mellan föräldrar kan vara väldigt upprörande.

En förälder kan hjälpa till med att skingra barnets oro genom att låta det använda dockor för att visa vad som hände.

Barnet återskapar händelsen med dockorna ...

... och all kvarvarande upprördhet hos barnet kan snabbt blekna bort.

Om fadern vet att barnet har råkat lyssna till en dramatisering eller att det har blivit allvarligt straffat eller utskällt så kan han hantera detta några timmar efter händelsen genom att ställa frågor kring händelsen. ”Kommer du ihåg när jag skrek åt mamma igår kväll?” Om barnet inte är vant vid att uttrycka sin ilska mot sina föräldrar, eller om det har blivit allvarligt hämmat i det förflutna så kan man behöva lirka lite för att få barnet att berätta om det. Under tiden du gör detta, försök att förvissa barnet genom ditt uppträdande att det är helt i sin ordning att barnet pratar om det. Om barnet helt enkelt inte kan det så kan du försöka få det att spela upp det som en lek. Om barnet leker med dockor eller leksaksdjur så kan du, i din lek med det, få det att dramatisera händelsen med hjälp av sina leksaker.

”Det här är mamma-docka. Och det här är pappa-docka. Vad säger mamma-docka när hon är arg?” Mycket ofta kommer detta att föra barnet rakt in i händelsen, och om du verkligen låter det öppna sig och beskriva händelsen utan fördömanden, och om du lyssnar med förståelse och intresse, och uppmuntrar med ett välplacerat ”Ja, ... och sedan?” kommer han snart att sluta låtsas och börja berätta för dig utan omsvep vad han råkade höra. Även om det inte gör så och, som barn ofta gör, rusar igenom händelsen några gånger med sina dockor eller leksaker, så kommer händelsen att minska en hel del i styrka.

Rita bilder

Istället för dockor eller leksaker kan du försöka få barnet att rita bilder. ”Rita en bild för mig på en kvinna och en man ... Vad gör de? Rita en bild för mig på en kvinna som gråter”, och så vidare. Betoningen bör alltid vara på den vuxne som dramatiserade, och inte på barnet som eventuellt var elakt. Rita bilder, leka mamma pappa barn med ett barn: ”Och sen säger du ... ?” ”Och sen säger jag ... ?” eller att helt enkelt få barnet att hitta på en historia om händelsen, kommer att hjälpa.

Vrede

Med barn som inte har hindrats att uttrycka ilska mot föräldrar så är dessa förevändningar vanligtvis inte nödvändiga. De kommer att berätta fritt och dramatisera händelsen som de råkat höra eller utskällningen som de fått om du uppträder som en intresserad åhörare och uppmuntrar dem att bygga upp händelsen. Om du iakttar när barn leker så ser du att de ofta gör just detta, imiterar sina föräldrar och andra vuxna i sina dramatiseringar.

Bara genom att ibland fråga ett barn: ”Vad var det som hände som fick dig att känna dig dålig?” eller ”Vad var det jag sa som fick dig att känna dig på det sättet?” kommer att få fram och lindra de restimulerande faktorerna i den aktuella situationen.

Alla är vi bekanta med de våldsamma hotelser som barn kan föreställa sig när de är frustrerade: ”Jag ska slå honom i stycken och kasta honom i floden; Jag ska låsa in dem allihop i garderoben och kasta bort nyckeln, så får de så de tiger”, och så vidare. Om du uppmuntrar dem med ”Ja? Och vad gör du sedan?” eller ”Jösses, det skulle verkligen vara något!” så kommer de att fortsätta ett tag och därefter brakar de bara rakt ut ur sin upprördhet och fortsätter med vad de höll på med.

Om ett barn är argt, låt det vara argt, även om du är offret. Låt barnet agera ut sin ilska, och vanligtvis försvinner den snabbt. Men om du försöker undertrycka den så kommer den att växa till sig och vara längre. Att låta ett barn reagera på en frustrerande situation utan ytterligare förtryck verkar frigöra frustrationsenergin och få barnet ut ur den snabbare än nästan vad som helst annat.

Rädsla

Om ett barn befinner sig i rädsla, låt det berätta om det för dig, och uppmuntra det så mycket du kan. Detta är särskilt effektivt när det gäller mardrömmar. Väck barnet, håll om det tyst tills gråten avstannat lite. Fråga därefter barnet om mardrömmen och tag det igenom drömmen flera gånger tills det inte längre är skrämt. Fråga sedan barnet om ett angenämt minne och låt det berätta för dig innan du lämnar det. Om barnet inte vill somna ensamt efteråt, försök inte att få det att stå ut med sin rädsla. Stanna hos barnet och uppmuntra det att prata om händelsen tills det inte längre är skrämt även om det tar lite tid. När du frågar barnet angående rädslor så kan du använda frasen ”samma som”. Om barnet har rädsla för mörkret, fråga det ”Vad är samma som mörker?” Om det har rädsla för djur så får en liknande fråga barnet att analysera sin rädsla. Kanhända kommer du inte att alltid vara framgångsrik vid första utfrågningen, men om du fortsätter tålmodigt så får du snart nog ett svar som upplyser dig om en händelse som barnet har sin uppmärksamhet på och du kan då hjälpa barnet att hantera detta genom att prata om vad som hände.

Sorg

Om barnet är sorgset så kan en bra början vara, ”Vad är det som gör dig ledsen?” Fråga detta några gånger och hjälp barnet genom att ställa frågor angående vad det gråter för. När barnets gråtande sedan avtar så kan du fråga ”Finns det något annat som gör dig ledsen?”

Att bara låta barnet gråta tills det kommer ut ur sin sorg kan faktiskt ofta vara tillräckligt. Detta är speciellt sant om du är i nära kontakt med det och barnet vet att det kan räkna med dig för stöd och hjälp.

Försök inte hindra barnet att gråta genom att helt enkelt säga åt det att inte gråta. Antingen hanterar du händelsen som orsakade gråten genom att fråga vad som hände och få barnet att berätta för dig tills det skrattar, eller så låter du barnet gråta ut medan du smeker det eller håller det. Inga ord i så fall; endast tillgivenhet.

Retlighet

Om barnet helt enkelt är grinigt och ”ohanterligt” så kan du ofta få det ut ur detta tillstånd genom att avleda dess uppmärksamhet, genom att berätta en ny och fascinerande historia eller använda en bilderbok eller en leksak eller, om det är ett mycket litet barn, någonting som glittrar. Detta är en gammal teknik, men den fungerar. Om barnet är retligt så är det möjligt att det befinner sig i uttråkning, vilket innebär att den aktivitet barnet för tillfället var intresserat av har blivit en aning förtryckt. Barnet letar efter något nytt att göra, men kan inte komma på något. Om du kan ge barnet något som intresserar det så kommer det snabbt att bli gladlynt. Emellertid ska du inte göra upphetsade försök att fånga barnets uppmärksamhet, att plåga det med ryckiga rörelser och avledningsmanövrer som, ”Titta, raring, se en sådan fin klocka!” och om detta inte ger en omedelbar effekt, hoppa till något annat objekt. Sådant förvirrar oftast barnet. Utnyttja lugna och tysta rörelser, prata mjukt och stilla, och inrikta barnets uppmärksamhet på en ny sak. Det borde räcka.

Om inget av detta hjälper så kan du ibland befria barnet från restimulering och få det upp till närvarande tid genom intensiv fysisk stimulering, som t.ex. lekfull brottning eller någon annan energisk utövning.

Om du kan få barnets uppmärksamhet länge nog så kan du be det att berätta om något trevligt som hänt. I början kanske barnet gör detta motvilligt, men allteftersom du uppmuntrar det så går det oftast rakt in i det angenäma minnet och snart nog är barnet gladlynt igen.

Att göra en ny lek av att minnas skapar ett konstruktivt och angenämt sätt att hålla ett barn sysselsatt under långa resor, perioder av väntan, konvalescensperioder och så vidare.

Barn har naturligt en god förmåga att minnas. De älskar att prata om glada minnen. En stor del av ett barns konversation är fyllt av de underbara ting det har gjort eller hoppas att få göra och barnet talar ofta spontant om de gånger det har varit skrämt eller olyckligt.

Lär barnet att återge alla angenäma stunder genom att fråga det vad som hände när det gick till Zoo eller till simhallen. När barnet börjar berätta för dig, led över det till närvarande tidsform, som föreslagits tidigare, om barnet misslyckas att göra detta själv. Säg åt barnet att känna vattnet, att uppleva hur det rör sig, att se vad som händer, höra vad folk säger och uppleva ljuden runt omkring sig. Detta kommer att hjälpa barnet att bygga sin förmåga att erinra sig de olika saker som det har upplevt. Men insistera inte på en full redovisning av alla förnimmelser om barnet återkallar händelsen snabbt och säkert och berättar flytande om den. Det är inte speciellt svårt att få ett barn att göra detta.

Du kan inleda leken genom att säga: ”Låt oss leka ’kom ihåg’”, eller ”Berätta för mig när du gick till ... ” eller ”Låt oss låtsas att vi går till Zoo igen”, eller vilken slumpmässig fras som helst. Engagera dig i berättelsen så mycket du kan genom att imitera barnets tonläge och uppträdande om du kan göra det lätt, och var alltid intresserad och se ivrigt fram emot nästa detalj i berättelsen.

Närhelst ett barn råkar berätta för dig om en olyckshändelse det varit med om eller något som skrämt det eller gjort det olyckligt, lyssna på barnet och låt det gå igenom händelsen flera gånger. Allteftersom barn lär sig hur man leker ”kom ihåg” och förstår vad det gör för dem så kommer de att börja fråga efter detta när de önskar det eller behöver det.

Det finns många fler assister man kan använda för att hjälpa barn. Kontakta närmaste Scientologi-organisation och hitta en bok som innehåller dessa.

Alltså, de huvudsakliga punkterna när man har att göra med ett barns upprördhet eller skador är:

1. Ge assister för lättare skador, om nödvändigt, eller låt barnet gråta ut om det verkar räcka.

2. Få barnet att minnas sista gången det hände eller få det att berätta helt och hållet om vad som hände som gjorde honom ledsen.

3. Lär ett barn att minnas genom att få det att berätta om angenäma stunder ur det förflutna.

4. Använd metoden att återkalla angenäma stunder, eller andra metoder för att få barnet ut ur upprördheter och upp till närvarande tid.

Med en sådan omsorg kommer barnet att vara friskare och lyckligare.