Det största problemet med barn är hur man lever med dem. Det är den vuxne som är problemet vid barnuppfostran, inte barnet. En bra, stabil vuxen med kärlek och tolerans i sitt hjärta är förmodligen den bästa terapi ett barn kan få.

Det man främst beaktar när man uppfostrar barn är problemet hur man skall fostra dem utan att knäcka dem. Man skall uppfostra sitt barn på ett sådant sätt att man inte behöver kontrollera det, så att det kommer att styra sig självt hela tiden. Dess goda uppförande, dess hälsa, dess förnuft beror på detta.

Barn är inte hundar. De kan inte tränas på samma sätt som man tränar hundar. De är inte kontrollerbara saker. De är – och låt oss inte förbise poängen – män och kvinnor. Ett barn är inte någon särskild djurart som skiljer sig från människan. Ett barn är en man eller en kvinna som inte har vuxit färdigt.

Alla lagar som gäller mäns och kvinnors uppförande gäller också barn.

Vad skulle du tycka om att ryckas hit och dit och bli åthutad och förhindrad att göra vadhelst du ville göra? Du skulle bli mycket förnärmad. Den enda anledningen till att ett barn inte sätter sig emot är att det är litet. Du skulle slå halvt ihjäl någon som behandlade dig, en vuxen, med de befallningar, motsägelser och respektlöshet som visas mot barn i allmänhet. Barnet slår inte tillbaka därför att det inte är stort nog. Det smutsar ner ditt golv, stör din sömn, och förstör friden i hemmet istället. Om det hade samma rättigheter som du så skulle det inte ta denna ”hämnd”. Denna ”hämnd” är standardbeteende för barn.

Självdeterminism är det varandetillstånd där individen antingen kan eller inte kan kontrolleras av sin omgivning efter sitt eget val. I detta tillstånd har individen självförtroende när det gäller hans kontroll av det fysiska universum och andra människor.

Ett barn har rätt till sitt eget självbestämmande. Du påstår att om han inte hindras från att dra ner saker och ting på sig själv, springa ut på gatan etc., så kommer han att bli skadad. Vad håller du på med som vuxen om du låter ett barn vistas på platser eller i omgivningar där han kan skada sig. Om det förstör saker och ting så är felet ditt, inte barnets.

Älskvärdheten och kärleken från ett barn kvarstår bara så länge som det kan utöva sitt eget självbestämmande. I samma grad som du förhindrar det så begränsar du dess liv.

Det finns bara två anledningar till varför ett barns rätt till självbestämmande måste begränsas – omgivningens ömtålighet och farlighet och du. Det är nämligen så att du gör mot ditt barn samma saker som gjordes mot dig som barn, oavsett vad du tror.

Det finns två vägar du kan välja. Ge barnet spelrum i en omgivning som han inte kan skada och som inte gör barnet illa och som inte alltför mycket begränsar barnets eget utrymme och tid. Och med Scientologi -tjänster kan du städa upp bland dina egna aberrationer (avvikelser från rationellt tänkande eller beteende) till en punkt där din tolerans blir jämställd med eller överstiger barnets brist på uppfostran i hur det skall vara dig till lags.

När du ger ett barn något så tillhör det barnet. Det är inte fortfarande ditt. Kläder, leksaker, utrymmen, det som barnet har fått, måste uteslutande förbli under barnets kontroll. Än sen om det river itu sin tröja, förstör sin säng och fördärvar sin brandbil. Det har du inte med att göra. Vad skulle du gilla om någon gav dig en julklapp och sedan sade åt dig, dag efter dag, vad du ska göra med den och även bestraffade dig om du misslyckades med att bevara den på det sätt som givaren ansåg att du skulle? Du skulle förinta givaren och förstöra presenten. Det vet du. Barnet förstör dina nerver när du gör så mot det. Det är hämnd. Det skriker. Det plågar dig. Det förstör dina saker. Det spiller ”av misstag” ut mjölken. Och det förstör avsiktligt de saker som det så ofta har blivit förmanad om. Varför? Därför att det kämpar för sitt eget självbestämmande, sin egen rätt att äga och utöva inflytande på omgivningen. Dessa ”ägodelar” är en annan kanal genom vilken det kan kontrolleras. Därför måste det bekämpa både ägodelen och den som kontrollerar.

Otvivelaktigt är det så att vissa människor uppfostrades så illa att de tror att kontroll är det viktigaste inom barnuppfostran. Om du vill kontrollera ditt barn, knäck då det så att det hamnar i fullständig apati så kommer det att bli lika fogligt som vilken hypnotiserad halvidiot som helst. Om du vill veta hur man kontrollerar sitt barn, skaffa en bok i hunddressyr, ge barnet namnet Rex och lär det först att ”hämta” och sedan att ”sitta fint” och därefter att skälla när det vill ha mat. Man kan dressera ett barn på det sättet. Visst kan man det. Men tyvärr för dig kan det visa sig att han blir en som orsakar blodsutgjutelse.

Naturligtvis kommer det att bli svårt för dig att åstadkomma detta. Detta är en mänsklig varelse. Det kommet att bli kämpigt eftersom människan blev djurens konung enbart för att hon som art inte kunde besegras. Hon hamnar inte lika lätt i lydig apati som hundar. Människan äger hundar därför att människan är självbestämmande, vilket hundar inte är.

Anledningen till varför folk började förväxla barn med hundar och startade att träna barn med tvång finns inom området psykologi. Psykologen arbetade enligt följande ”principer”:

”Människan är ond.”

”Människan måste dresseras till att bli ett socialt djur.”

”Människan måste anpassa sig till sin omgivning.”

Eftersom dessa postulat inte är sanna, fungerar heller inte psykologi. Om du någonsin har sett ett mänskligt vrak så är det barnet till en professionell psykolog. Om vi uppmärksammar vad som händer i världen omkring oss istället för att följa texter som någon tänkte ihop efter att ha läst någon annans texter, kommer det att visa oss det bedrägliga i dessa postulat.

De faktiska förhållandena är tvärtemot vad man trodde tidigare.

Sanningen ligger åt följande håll:

Människan är i grunden god.

Endast genom allvarlig aberration kan människan fås att bli ond. Sträng träning driver henne till asocialt beteende.

Människan måste bibehålla sin egen förmåga att anpassa omgivningen till sig själv för att förbli sinnesfrisk.

En människa är själsligt sund och trygg till den grad hon är självbestämd.

När du uppfostrar ditt barn måste du undvika att ”träna” det till att bli ett socialt djur. Till att börja med är barnet mera socialt och värdigt än vad du är. På relativt kort tid åstadkommer den behandling hon får sådana begränsningar hos henne att hon gör revolt. Denna revolt kan förstärkas tills det blir en ren tortyr att ha det i närheten. Det kommer att bli störande, tanklöst, oförsiktigt med sina ägodelar, lortigt – kort och gott, vad han än kommer att besvära dig med. Träna det, kontrollera det och du kommer att förlora barnets kärlek. Du förlorar för alltid det barn som du försöker kontrollera och äga.

Låt ett barn sitta i knät på dig. Det kommer att sitta där, nöjt. Lägg nu armarna runt barnet och tvinga det att sitta där. Gör det även om det inte ens försökte att ge sig av. Ögonblickligen kommer det att vrida och vända på sig. Det kämpar för att komma bort från dig. Det blir argt. Det kommer att skrika. Tänk nu efter, barnet var glatt innan du började hålla fast det.

Din strävan att forma, uppfostra och kontrollera detta barn påverkar det i allmänhet på precis samma sätt som när du försöker hålla fast det i din famn.

Ett barn behöver sina föräldrars stöd i många skeden av sin överlevnad. Men om de dessutom allvarligt hindrar hans beslut angående hans eget liv får han stora problem som kan orsaka honom mycken oro.

Naturligtvis kommer du att få svårigheter om ditt barn redan har dresserats, blivit kontrollerat, kommenderat, och förnekat sina egna tillhörigheter. Helt plötsligt ändrar du taktik. Du försöker ge barnet dess frihet. Han är så misstänksam mot dig att han kommer att få väldigt svårt att anpassa sig. Övergångsperioden kommer att vara fruktansvärd. Men till slut kommer du att ha ett välartat, väluppfostrat, socialt barn som är omtänksamt mot dig och, vilket är mycket viktigt för dig, ett barn som älskar dig.

Det barn som utsätts för tvång, som man håller vakt över, hanterar, kontrollerar – det barnet har fått en mycket svårartad ängslan grundlagd. Föräldrarna innebär överlevnad för det. De innebär mat, kläder, skydd, tillgivenhet. Det innebär att det vill vara nära dem. Det vill naturligtvis älska dem eftersom det är deras barn.

Men å andra sidan kan hans föräldrar innebära ett hot mot hans överlevnad. Hela barnets varande och liv beror på rätten att fatta sina egna beslut om sina rörelser, ägodelar och kropp. Föräldrar försöker förhindra detta utifrån den felaktiga idén att ett barn är en idiot som inte lär sig om det inte ”kontrolleras”. Därför måste barnet dra sig undan, kämpa mot, irritera och trakassera en fiende.

Här har vi ängslan. ”Jag älskar dem högt. Dessutom behöver jag dem. Men de lägger hinder i vägen för min förmåga, mitt sinne, mitt potentiella liv. Vad skall jag ta mig till med mina föräldrar? Jag kan inte leva med dem. Jag kan inte leva utan dem. Kära nån, kära nån!” Där sitter han och kör problemet genom sitt huvud. Detta problem, denna ängslan, kommer att vara med honom mer eller mindre i 18 år. Och det kommer nästan att ödelägga hans liv.

Frihet för barnet betyder frihet för dig. Att överlämna barnets tillhörigheter åt dess öde betyder till slut säkerhet för barnets tillhörigheter.

Vilken fruktansvärd viljekraft det krävs av en förälder för att inte komma med en konstant ström av direktiv till barnet! Vilken vånda att bevittna när barnets ägodelar ödeläggs! Vilken upprördhet det blir när man vägrar befalla över barnets tid och utrymme!

Men det måste göras om du vill ha ett friskt, lyckligt, omtänksamt, vackert och intelligent barn!