Den grundläggande svårigheten med all ungdomsbrottslighet är det förutvarande och skenbart humana programmet att i alla avseenden förbjuda barn att arbeta.

Det var utan tvivel en gång sant att barnarbete missbrukades, att barn fick slita alltför hårt, att de hämmades i växten och att de i största allmänhet utnyttjades. Det är dock högst tveksamt om den ökände herr Marx någonsin såg unga döda amerikanska pojkar lyftas bort från maskinerna och slängas på sophögen.

Varhelst ett sådant missbruk förekom, protesterade man häftigt emot det, och stiftade lagar som hindrade barn från att arbeta. Denna lagstiftning med alla goda avsikter i världen är emellertid direkt ansvarig för våra dagars ungdomsbrottslighet.

Att förbjuda barn att arbeta, och särskilt att förbjuda tonåringar att bana sin egen väg i livet och förtjäna sina egna pengar, skapar sådana svårigheter i familjen att det blir nästan omöjligt att överleva som familj. Dessutom skapar det, i synnerhet, ett sinnestillstånd hos tonåringen att världen inte önskar honom, och han har därvid redan förlorat spelet innan han ens startade det. Sedan, när barnet ställs inför något som allmän värnplikt, så att han inte vågar starta en yrkesbana, hamnar han naturligtvis under apati angående ämnet arbete, och när han i det långa loppet måste konfrontera nödvändigheten av att stå på egna ben i livet, stiger han upp till apati och gör ingenting åt det alls.

Det är definitivt bestyrkt att våra största medborgare vanligtvis arbetade när de var ganska unga. I den angloamerikanska civilisationen kom de pojkar längst som från tolv års ålder – genom arbete på bondgårdar – hade sina egna plikter och definitivt en plats i världen.

De flesta barn är mycket villiga att arbeta. Ett barn i två-, tre-, eller fyraårsåldern ses vanligtvis jaga sin far eller mor i försök att hjälpa dem med verktyg eller dammtrasor; och den snälla förälder som verkligen tycker om sitt barn, reagerar på det förnuftiga och för länge sedan normala sättet att vara tålmodig nog att faktiskt låta barnet hjälpa till. Ett barn som tillåts att på detta sätt hjälpa till, utvecklar uppfattningen att hans närvaro och aktivitet är önskvärd och han sätter i lugn och ro i gång med en yrkesbana fylld med saker och ting som han åstadkommer.

Ett barn som på ett snedvridet sätt tvingas in i någon slags yrkesbana, men inte tillåts hjälpa till i unga år, blir övertygad om att han inte är önskvärd och att det inte finns någon plats för honom i världen. Och senare i livet kommer han att få verkliga svårigheter när det gäller arbete. Det barn, som emellertid vill arbeta i detta moderna samhälle vid tre, fyra års ålder avskräcks och hindras faktiskt från att arbeta och efter det att han har gjorts sysslolös fram till sju, åtta eller nio års ålder blir han garanterat nedtyngd av rutinarbete.

Detta barn har nu utbildats till insikten att han inte får arbeta och därför blir idén om arbete ett område där han ”vet att han inte hör hemma” och därför känner han sig alltid illa till mods vid utförandet av olika aktiviteter.

Senare, i tonåren, blir han aktivt förhindrad att få det slags jobb som skulle möjliggöra för honom att köpa de kläder och bjuda sina vänner på det sätt som han känner krävs av honom och därför börjar han känna att han inte hör hemma i samhället. Då han inte ingår i samhället är han i stället emot samhället och önskar inget annat än förstörande verksamheter.