Det krävs emellertid mer än bara en villighet att lära sig för att bli en framgångsrik studerande. Det existerar faktiskt fallgropar och en studerande måste veta hur man effektivt lär sig för att kunna övervinna dem.

Det har upptäckts att det finns tre bestämda barriärer som kan hindra en persons förmåga att studera och därigenom hans förmåga att utbilda sig. Dessa barriärer framkallar olika uppsättningar av kroppsliga och mentala reaktioner.

Om man känner till och förstår vilka dessa barriärer är och vad man kan göra åt dem, kommer ens förmåga att studera och lära att förbättras betydligt.

Den första barriären: Frånvaro av massa

I studieteknologi talar vi om massan och innebörden i ett ämne. Med massa menar vi de faktiska fysiska föremålen, sakerna i livet. Innebörden i ett ämne är betydelsen eller idéerna eller teorin i det.

Utbildning i frånvaro av den massa som teknologin kommer att vara förbunden med, är mycket påfrestande för en studerande.

Om man studerade traktorer skulle massan vara en traktor. Man skulle kunna studera allt om traktorer i en lärobok, hur man manövrerar reglagen, olika typer av anordningar som man kan använda – med andra ord, all innebörd – men kan du föreställa dig hur lite du skulle förstå om du faktiskt aldrig hade sett en traktor?

En sådan frånvaro av massa kan faktiskt få en studerande att känna sig hoptryckt. Det kan få honom att känna sig böjd, liksom snurrig, liksom ”död”, uttråkad och uppretad.

Fotografier eller filmer är till hjälp, eftersom de utgör ett löfte eller hopp om massan. Men om man studerar om traktorer, är den tryckta sidan och det talade ordet inte en ersättning för en riktig traktor!

Att utbilda en person i en massa som han inte har och som inte finns tillgänglig, kan frambringa en del obehagliga och förvirrande fysiska reaktioner.

Om man försökte lära någon allt om traktorer men inte visade honom några traktorer eller lät honom erfara massan av en traktor, slutar det med att hans ansikte känns hoptryckt, med att han får huvudvärk och med en konstig känsla i magen. Han skulle känna sig yr i huvudet då och då och mycket ofta kommer han att få ont i ögonen.

Studerande i alla åldrar kan köra in i den här barriären. Låt oss säga att lille Johnny har det besvärligt med att räkna i skolan. Du får reda på att han hade ett räkneproblem som hade med äpplen att göra, men han hade aldrig några äpplen på sin bänk som han kunde räkna. Ge honom några äpplen och ge vart och ett av dem ett nummer. Nu har han ett antal äpplen framför sig – det är inte längre ett teoretiskt antal äpplen.

Poängen är den, att du skulle kunna spåra tillbaka Johnnys problem till en frånvaro av massa, och råda bot på det genom att tillhandahålla massan; eller tillhandahålla en sak eller en godtagbar ersättning.

Den här studiebarriären – att studera någonting utan att någonsin ha dess massa i närheten – framkallar dessa ytterst tydliga, igenkännliga reaktioner.

Att råda bot på frånvaro av massa

Eftersom inte alla som studerar har den faktiska massan tillgänglig, har användbara verktyg utvecklats för att råda bot på en brist på massa. Dessa kommer under ämnet demonstration.

Ordet demonstration kommer från latinets demonstrare: ”att peka ut, visa, bevisa.”

Chambers 20th Century Dictionary inkluderar följande definition av demonstrera: ”att lära ut, förklara eller visa genom praktiska medel.”

För att tillhandahålla massa gör man en demonstration. Ett sätt att göra det är med en demonstrationssats.” En ”demosats”, som det kallas, är sammansatt av olika små föremål som korkar, kapsyler, gem, pennhylsor, gummiband osv. En studerande kan använda en demosats för att illustrera de saker han studerar och hjälpa honom att förstå begrepp.

Om en studerande stötte på något som han inte riktigt kunde få klarhet i, skulle en demonstration av idén med en demosats hjälpa honom att förstå det.

Vad som helst kan demonstreras med en demosats: idéer, föremål, inbördes förhållanden eller hur någonting fungerar. Man använder helt enkelt dessa små saker för att illustrera de olika delarna av någonting som man studerar. Sakerna kan flyttas omkring i förhållande till varandra för att visa mekanismerna och handlingarna i ett givet begrepp.

Att skissa upp någonting är ett annat sätt att demonstrera.

En person som sitter vid sitt skrivbord och försöker lösa någonting kan ta penna och papper och, genom att skissa eller rita diagram över det han arbetar med, få ett grepp om det.

Det finns en regel som lyder: om du inte kan demonstrera något i två dimensioner, har du inte förstått det. Det är en godtycklig regel – baserad på omdöme eller sunt förnuft – men den är mycket användbar.

Denna regel används inom ingenjörskonst och arkitektur. Om det inte kan uttryckas enkelt och klart i två dimensioner, är det något som är fel och det skulle inte kunna byggas.

Att skissa och framställa något tvådimensionellt är en del i att demonstrera och att utarbeta någonting.

Ett tredje sätt att tillhandahålla massa för att klargöra principer är bruket av modellera för att göra en lerdemonstration, eller ”lerdemo”, av en princip eller ett begrepp.

Syftet med en lerdemonstration är:

1. Att göra materialet som studeras verkligt för den studerande.
2. Att skapa en riktig balans mellan massa och innebörd.
3. Att lära den studerande att tillämpa.
4. Hela teorin med lerdemonstrationer är att de lägger till massa.

En studerande behöver massa för att kunna förstå någonting. Utan massan har han endast tankar eller mentala begrepp. Om han får massa kan han reda ut det, därför att han fått massa och rum i vilket han sedan kan se begreppet som han studerar.

Demonstrationer med demosats fungerar också enligt den här principen, men en lerdemonstration återger mer exakt det som demonstreras och ger mer massa.

Alla studerande kan använda lera för att demonstrera en handling, definition, sak eller princip. Man sitter vid ett bord med modellera i olika färger som man kan använda. Man demonstrerar saken eller principen i lera, och sätter en etikett på varje del. Leran visar vad det är. Det är inte bara en lerklump med en etikett på. Använd små pappersremsor till etiketter.

En studerande vill till exempel demonstrera en penna. Han gör en tunn rulle av lera som omges av ett annat lager med lera. Den tunna rullen sticker ut lite i ena änden. På den andra änden sätter han en liten cylinder av lera. På rullen sätter han en etikett som det står ”blyerts” på. På lagret runt om sätter han en etikett som det står ”trä” på. På den lilla cylindern sätter han en etikett som det står ”radergummi” på.”

Enkelhet är grundprincipen.

Vad som helst kan demonstreras i lera, om man arbetar på det. Genom att man helt enkelt arbetar på hur man ska demonstrera det eller omsätta det i lera och etiketter, åstadkoms en förnyad förståelse.

I frasen ”hur framställer jag det i lera” ligger hemligheten i utbildning. Om man kan visa det i lera, förstår man det. Om man inte kan det, förstår man faktiskt inte vad det är. Lera och etiketter fungerar alltså bara om termen eller sakerna i fråga verkligen har förståtts. Att arbeta ut dem i lera får också till stånd en förståelse av dem.

Konst är inget man eftersträvar i lerbordsarbete. Formerna kan vara grova.

Varje enskild sak som görs i en lerdemo skall förses med en etikett, oavsett hur enkel etiketten är. Studerande gör vanligtvis etiketter av pappersbitar eller tunn kartong som man skriver på med en kulspetspenna. Man klipper till etiketten så att den ena änden bildar en spets, vilket gör det enkelt att sticka in etiketten i leran.

Proceduren bör vara: Den studerande gör ett föremål, sätter en etikett på det, gör ett annat föremål, sätter en etikett på det, gör ett tredje föremål och sätter en etikett på det, och så vidare, i den ordningen. Detta kommer från data att optimal inlärning kräver en jämvikt mellan massa och innebörd och att alltför mycket av det ena, utan det andra, kan få den studerande att må dåligt. Om en studerande gör alla massorna i sin demonstration utan att sätta etiketter på dem, sitter han där medan alla innebörder hopar sig i hans sinne, i stället för att skriva ned var och en (med en etikett) efterhand som han går framåt. Den rätta proceduren är att efterhand sätta en etikett på varje massa.

Vilken sak, princip eller handling som helst kan framställas med lite lera och en etikett. Massan visas med lera, innebörd eller tanke med etikett.

Rörelse- eller färdriktning visas vanligtvis med små pilar. Pilarna kan göras i lera eller med en annan typ av etikett. Det här kan vara viktigt. Brist på klarhet i demon beträffande vilken väg någonting går eller vilken väg någonting flödar kan göra att man inte förstår demon.

Lerdemonstrationer måste vara stora. Ett av syftena med lerdemonstrationer är att göra materialet verkligt för den studerande. Om en studerandes lerdemo är liten (mindre massa), kanske den inte blir tillräckligt verklig för personen. Stora lerdemonstrationer är mer framgångsrika när det gäller att öka den studerandes förståelse.

En välgjord lerdemonstration, som faktiskt visar det som skulle demonstreras, åstadkommer en fantastisk förändring hos den studerande. Och han kommer att behålla dessa data.

Var och en av dessa metoder för att råda bot på frånvaro av massa – bruk av en demosats, skissa och lerdemonstrationer – skall användas frikostigt i all undervisning. Lerdemonstrationer bör användas frikostigt inom all undervisning. De kan ha stor betydelse när det gäller hur bra en studerande lär sig och hur bra han kan tillämpa det han har studerat.