Hur talar man då med en människa när man har tillgång till ARC-triangelns principer och beståndsdelar?

Man kan inte ha ett tillfredsställande samtal med en människa om man är i ett subapatiskt (ett tillstånd av ointresse under apati) tillstånd. Man skulle i själva verket inte tala med henne alls. Man måste ha lite högre affinitet än så för att diskutera saker med någon. Ens förmåga att tala med en viss människa har att göra med hur man reagerar emotionellt på vederbörande. Vi reagerar alla emotionellt olika på olika människor omkring oss. När man tittar på det faktum att två terminaler, eller med andra ord, två personer, alltid är involverade i kommunikation, kan man se att någon annan i viss mån skulle behöva vara verklig. Om man överhuvudtaget inte bryr sig om andra personer skulle man ha stora svårigheter med att tala med dem, det är ett som är säkert. Sättet man talar med en människa skulle således vara att hitta någonting som man kan tycka om hos henne och att diskutera någonting som hon kan hålla med om. Det är här som de flesta nya idéer går överstyr: Man diskuterar överhuvudtaget inte ämnen där det inte finns någon överenskommelse med den andra personen alls. Och vi kommer fram till en avgörande faktor beträffande verklighet. 

Det som vi är ense om tenderar att vara mer verkligt än det som vi inte är ense om. Det finns ett bestämt samband mellan överenskommelse och verklighet. De saker som vi är överens om är verkliga, är verkliga. De saker som vi är överens om inte är verkliga, är inte verkliga. De saker och ting som vi är oense om har väldigt lite verklighet för oss. Ett experiment som baserar sig på det här skulle till och med kunna vara en skämtsam diskussion mellan två män om en tredje man som är närvarande. De två männen kommer överens om någonting som den tredje mannen inte kan vara ense om. Den tredje sjunker i emotionell ton och blir till slut faktiskt mindre verklig för de två som diskuterar honom. 

Hur talar man med en människa då? Man upprättar verklighet genom att hitta något som båda är överens om. Sedan försöker man att upprätthålla så hög affinitetsnivå som möjligt genom att inse att det finns någonting man kan tycka om hos honom. Sedan kan man tala med honom eller henne. Om man inte har de två första tillstånden är det alldeles säkert att det tredje tillståndet inte kommer att finnas, det vill säga, man kommer inte att ha så lätt att tala med honom. 

Affinitet, verklighet och kommunikation är ömsesidigt beroende av varandra, och när en sjunker, sjunker också de andra två. När en stiger, stiger också de andra två. Det är endast nödvändigt att förbättra ett hörn av den här inom Scientologin så värdefulla triangeln för att förbättra de återstående hörnen. Det är endast nödvändigt att förbättra två hörn av triangeln för att förbättra det tredje. 

Förståelse

Förståelse är sammansatt av affinitet, verklighet och kommunikation. När en individs förståelse är stor, är hans ARC ganska hög, och när en individs förmåga att förstå är liten, är hans ARC följaktligen låg. 

När vi har höjt dessa tre delar har vi höjt någons förståelse. Man åstadkommer detta genom att använda ARC-triangeln. 

Den här triangeln är grundval för mänsklig samverkan. Den är den gemensamma nämnaren för all verksamhet i livet. Använder man den så får man en större förståelse för livet självt.