När människor träffas och fungerar i grupp, kommer man överens om vad som är rätt och fel, moraliskt och omoraliskt – med andra ord, vad som bidrar till överlevnad, respektive är till skada för överlevnad. Detta kan vara antingen uttalat eller outtalat. Det är en moralkodex – en rad överenskommelser som en person delar för att trygga gruppens överlevnad. Det spelar ingen roll hur stor gruppen är – det kan vara en grupp bestående av två personer som ingår äktenskap eller uppkomsten av en hel nation – i båda fallen ingår man vissa överenskommelser.

När den ena partnern i ett förhållande eller äktenskap bryter mot den överenskomna moralkodexen, känner personen det ofta som att han eller hon inte kan tala om det för den andre. Men dessa överträdelser – outtalade, men likafullt överträdelser – kan gradvis hopa sig och åstadkomma söndring i deras förhållande.

I Scientologi kallas en skadlig handling eller en överträdelse av en grupps moralkodex för en overthandling eller overt. När en person gör något som strider mot den moralkodex han samtyckt till, eller när han underlåter att göra något han borde ha gjort enligt denna moralkodex, har han begått en overthandling. En overthandling bryter mot det som var överenskommet.

En outtalad, icke tillkännagiven överträdelse av en moralkodex som en person är bunden av kallas ett undanhållande. Ett undanhållande är alltså en overthandling som en person har begått, som han eller hon inte talar om. Alla undanhållanden kommer efter en overthandling.

Dessa överträdelser motsvarar till vilken grad en person har slutat att kommunicera fritt med resten av gruppen. Om en man spelar bort de pengar som är avsedda för familjens räkningar, har han begått en overthandling. Om han sedan döljer detta och aldrig berättar det för sin fru eller familj, skulle han låtsas vara en del av gruppen; men han är inte längre en del av den, eftersom han har brutit mot de överenskommelser som gruppen bygger på. Det är sådana saker som får en grupp, en familj eller ett äktenskap att upplösas.

Ett äktenskap som har misslyckats på grund av overtar och undanhållanden, så att makarna inte alls har någon kontakt med varandra, är svårt att reparera enbart genom att postulera att äktenskapet skall börja existera. När människor har brutit kontakten med varandra, måste de hantera ”avbrottet”.

Denna handling är ett brott mot äktenskapets överenskommelse, och klassas som en overthandling.

Mannen är ovillig att kommunicera till sin fru vad han gjorde. Detta är ett exempel på ett undanhållande.

En del människor som gifter sig, kanske tror att det skall gå till så här: en vacker junidag träffas den här snygga maskulina figuren (eller han kanske inte är så snygg) och den här vackra flickan (eller hon kanske inte är så vacker), och de säger: ”Ja, tills döden skiljer oss åt …” och tror sedan att de har skapat ett äktenskap. De har inte ens börjat.

De måste ta reda på hur de ser ut på mornarna, före frukost. Det har mer att göra med kosmetika och rakblad än någonting annat. De måste lära sig att leva med varandra, om de kan. Och genom att gifta sig har de i viss mån utplånat vad de har gjort tidigare, och får börja därifrån.

Vad som händer därifrån och framåt är vad som räknas. Men ibland finns det saker som de har gjort innan dess som de våldsamt undanhåller från varann och som inte ens tillåter äktenskapet att börja. Och fyrtioåtta timmar senare är äktenskapet i gungning på grund av att det har för många overtar och undanhållanden från tiden när de inte ens kände varandra.

Men även det äktenskapet kan räddas.

I ett äktenskap som har malt på i flera år kan overthandlingar och undanhållanden anhopas, tills de två makarna ”växer ifrån” varandra. Det anses ”normalt” att äkta makar efter tre års samlevnad inte längre ”tänder” på varandra. Detta är elementärt och ”alla psykologer vet det”, men de vet inte varför. Anledningen är overthandlingar och undanhållanden.

Om detta är fallet när tre år har gått, hur är det då efter tio år? Vid det laget har många gifta par helt enkelt lärt sig att härda ut. De ägnar sig åt att blidka varandra – de försöker lugna varandra eller minska varandras vrede. De kommer något så när överens och föredrar att ha det så, istället för på något annat sätt. De föredrar att vara gifta framför att skiljas och tycker att de klarar sig ganska bra. Och de tänker inte längre så mycket på henne eller honom som de borde ha gift sig med istället. Det fungerar på något sätt.

En sådan relation kan vi nu ta itu med. Vad sägs om följande uppseendeväckande uttalande: vi kan få ordning på det äktenskapet!

Att någon vill skiljas, eller drar sig undan innebär endast att det finns för många overtar och undanhållanden gentemot partnern. Så okomplicerat är det.

När en maka/make kämpar och vill ge sig av och säger: ”Jag borde ge mig av” eller ”Jag borde inte stanna” eller ”Jag borde göra något annat” eller ”Vi borde skiljas åt” eller ”Jag skulle ha det mycket bättre om vi inte hade ...” Allt sådant resonemang kommer direkt från overtar och undanhållanden som partnern har gentemot den andra partnern.

Grundorsaken till att en person gör så här är faktiskt att han eller hon försöker skydda partnern från sin egen uselhet. Så han säger: ”Det är nog bäst att jag ger mig av”, ”Det är lika bra vi gör slut” eller ”Vi borde gå åt var sitt håll.” Det är vanligen så här det går till när ett äktenskap gradvis upplöses – ”Vi tänker över saken”, ”Jag borde ge mig av”, ”Vi borde separera”. Men nu kan vi ”tänka till” och ta itu med dessa saker.

När ni försöker rensa upp ett äktenskap, kommer de otvivelaktigt att bestämma sig för att alltihop är slut och att det inte finns någon anledning att fortsätta med det, för det är omöjligt ... Det som alltid räddar situationen är att få båda att komma ihåg vad han eller hon gjorde själv. Om de bara håller fast vid den tanken, kommer resultatet att bli perfekt.