En viktig beståndsdel i ett tillfredsställande äktenskap är att parterna har en hög inbördes kommunikationsnivå. Om det skulle uppstå slitningar i förhållandet kan det lappas ihop igen, om man blir av med overtar och undanhållanden som har med äktenskapet att göra.

Man skall inte inbilla sig att det kommer att ske utan att det flyger omkring både stekpannor och annat – i så fall vore man perfektionist. Och tro inte att allt går att reparera under en enda kväll, för det kan ta lite tid att i detalj redogöra för alla overtar och undanhållanden.

Ett äktenskap kan inte existera utan tvåvägskommunikation. Och om de inblandade parterna inte kontinuerligt postulerar äktenskapets existens, så kan det inte existera. Om vi gör dessa saker, då har vi ett äktenskap.

Äktenskapet skulle då bestå av ett förbund mellan människor, utan overtar och undanhållanden, som postuleras till existens och som upprätthålls för en gemensam fortlevnad och för att skydda medlemmarna och gruppen.

Det är ett väldigt enkelt arrangemang, faktiskt, och ett mycket tillfredsställande arrangemang om det fortsätter att vara enkelt, men ett mycket komplicerat arrangemang om det inte fortsätter att vara det.

Så, det är inte så att svärmödrar är de som alltid förstör äktenskap. Man kan slänga ur sig att alla svärmödrar borde skjutas och så vidare, och då skulle vi ha ostörda äktenskap, vilket vore fint. Eller så skulle vi kunna ha kvinnlig rösträtt och då skulle äktenskap vara okej, eller vi kunde ha fullständig emancipation, omedelbar skilsmässa, och då kunde äktenskap vara okej.

Alla dessa sociala, påklistrade bitar nonsens är bara försök att ha ett äktenskap utan att faktiskt ha ett äktenskap. Ingenting av det här skapade någonsin ett äktenskap, snabb skilsmässa eller förhindrade det ena eller det andra.

Kineserna gör motsatsen – ett giftermål äger rum, men det äger egentligen inte rum eftersom den äldste mannen i makens familj fortfarande är familjens överhuvud, och frun gör fortfarande som makens mamma säger, och allt blir väldigt komplicerat.

Vi blir omringade av en massa regler och sådana saker. Vi bryr oss inte om vilka regler de omges av så länge det finns fri kommunikation mellan medlemmarna i den familjen – gruppen. Och om det finns fri kommunikation mellan medlemmarna i den gruppen, då är deras affinitet tillräckligt hög för att tåla chockerna och hamrandet och stötarna i livet, och livet delar faktiskt ut lite stötar, slag och törnar då och då.

Om individerna som hör ihop med en familj inte kan ta vara på sig själva, då kan de här chockerna bli tuffa på ett eller annat sätt. Personen gör någonting och tycker uppenbarligen att saker och ting har gjorts mot honom, och han försöker klara av det men gör det inte. Men på en grundval där man stödjer varandra, har folk bättre möjligheter att klara sig än de har på egen hand. Och det är en av de grundläggande filosofier som äktenskapet är baserat på.

Ett litet barn skulle naturligtvis inte klara sig överhuvudtaget, och ingen av oss skulle överhuvudtaget ha klarat sig om det inte hade varit för äktenskapet. Det biologiska mönstret i familjens förhållande och tillväxt är det som kommer att få människosläktet att gå vidare.

Men ett äktenskap kan existera. Ett äktenskap, oavsett hur illa ställt det är, kan sättas ihop igen.