Många människor är inte bara övertygade om att omgivningen är farlig, utan också att den ständigt blir allt farligare. För många är det en större utmaning än de klarar av. 

Saken är emellertid den att omgivningen fås att verka mycket farligare än den faktiskt är. 

En hel del människor är professionella skapare av en farlig omgivning. Det omfattar yrken som kräver en farlig omgivning för sin existens som till exempel politikern, polisen, tidningsreportern, begravningsentreprenören med flera. Dessa människor säljer en farlig omgivning. Det är deras huvudsakliga inkomstkälla. De anser att om de inte säljer idén om en farlig omgivning till folk så riskerar de att bli ruinerade. Så det ligger i deras intresse att göra omgivningen långt mer farlig än vad den är.

Omgivningen är farlig nog som den är. 

En gång i tiden framlades idén att vissa samhällen inte gick framåt på grund av att de saknade tillräckligt med utmaning i omgivningen. En av dem som befrämjade den här idén var den engelska historikern och filosofen Arnold Toynbee (1889–1975) som tyckte att områden som Mexiko inte lyckades av den anledningen. Toynbees idé föddes emellertid i ett elfenbenstorn. Han satt i bibliotek och läste böcker, men gick aldrig ut och pratade med några mexikanare. 

Så Toynbee hävdade med stora, slutgiltiga utropstecken, följt av ett oräkneligt antal akademiska titlar: ”Skälet till att mexikanen inte lyckas är att han inte har nog med utmaningar i omgivningen. Skälet till att Sydamerika inte är någon framåtsträvande industrimakt är otillräckligt med utmaningar i omgivningen. Skälet till att afrikanen inte har kommit längre i sin civilisering är att hans omgivning inte erbjuder tillräckliga utmaningar.” 

Vad visste Toynbee om det? Han spenderade all sin tid längst in i biblioteket, läste böcker som skrivits av män som spenderat alla sina dagar på bibliotek! Det är inte så man lär sig någonting om livet. 

På Filippinerna, för att ge ett exempel till, kommer en framfusig, energisk vit man och råder igoroterna – en stam som bor i den norra bergsregionen på Filippinerna. Han säger: ”Om ni bara hugger ut en väg från byn ner till floden och sedan tar en oxkärra och går ner till floden på morgonen, fyller en vattentank och tar upp den till byn, då behöver era kvinnor inte gå den långa vägen ner till floden. Ni bör sätta igång med detta allmännyttiga arbetsprojekt med en gång!” 

Och han är fullständigt upprörd över att dessa människor inte sätter igång med projektet genast. Han går sin väg och tänker: ”Aha! Detta folk har inte nog med utmaningar i sin omgivning. Det finns inget som får dem att verkligen bjuda till. Inga ambitioner. Inte som vi i Västerlandet. Vi har utmaningar i vår omgivning.” 

Hade den här mannen utmaningar i sin omgivning? Hans mamma skedade in flingor i hans mun och hans pappa stod för alla utgifter under hans universitetstid. Hans väg hade asfalterats i alla riktningar med maskiner och fordon. Hans omgivning var redan övermannad, så naturligtvis kunde han kosta på sig att vara framfusig. 

Men hur ser den faktiska omgivningen ut för en igorot, som sitter där vid lägerelden och lyssnar på den här mannen som säger åt honom att han måste hugga ut en väg ner till floden? Den här igoroten har en liten pojke, som han älskar väldigt mycket, men han vet att den här lilla pojken bara har en liten chans att leva tills han blir sju år, på grund av sjukdomar och dålig mat. Han vet att när regnet kommer, då kommer det inte bara att vara behagligt lätt regn; det kommer att spola bort vartenda frö ur marken och slå åkrarna i bitar, men om han lyckas rädda någonting av det, så kanske han kan leva några månader till. Han vet att allt han bara behöver göra är att gå under fel träd och bli biten av en orm, och det skulle vara slutet för honom. Han vet med andra ord redan att han inte kan leva, så varför försöka? 

Omgivningens utmaning är med andra ord fullständigt överväldigande för många människor. 

Men, betyder det här att det inte finns någon utmaning i omgivningen i de mer ”civiliserade” delarna av världen? Inte alls. Betänk situationen av en ung konstnär från Terre Haute, Indiana, som flyttar till New York. Den flyktige observatören skulle kanske säga att han flyttade för att det inte fanns någon utmaning i hans omgivning i Terre Haute. Återigen nej, utmaningen var för stor. 

Skälet till att den här killen bestämde sig för att bli konstnär överhuvudtaget var att han inte stod ut med tanken på att arbeta nere på foderlagret tillsammans med samma kille som klådde upp honom när han gick i lekskolan, klådde upp honom när han gick i grundskolan och klådde upp honom när han gick på gymnasiet. Tanken på att behöva arbeta tillsammans med den här killen varenda dag var helt enkelt alltför mycket till utmaning för honom. Så han blev konstnär, men ingen i Terre Haute köpte tavlor och ingen trodde på vad han gjorde. Han hade ingen framtid där; han stod inför ständig svält, han var oförmögen att bidra till sitt samhälle. Det var en mycket fientlig omgivning. Så han flyttar till en mer vänligt sinnad omgivning, Greenwich Village. Han svälter hellre ihjäl i all tysthet i Greenwich Village än att bli hotad till döds borta i Terre Haute i Indiana. 

Vi kommer alltså till den slutsatsen att om en individ – vare sig han är vit, svart, röd eller gul – inte har lyckats bli herre över sitt eget öde, då måste han befinna sig i en omgivning som han finner överväldigande, och hans metoder för att handskas med denna omgivning måste vara otillräckliga för att han skall kunna överleva. Hans tillvaro är lika apatisk eller olycklig som hans omgivning förefaller honom vara överväldigande. 

Varför gör då folk sig så mycket besvär för att faktiskt göra så att omgivningen verkar farligare än den redan är?