Orgplanen visar mönstret för organisation för att uppnå en produkt.

Orgplanen är sålunda ett flödesschema över på varandra följande produkter som framställs, i ordningsföljd, av terminaler.

Vi ser dessa terminaler som ”poster” eller positioner.

Var och en av dessa är en hatt.

Termen hatt är ett slanguttryck för den beteckning och de arbetsuppgifter som gäller för en post i en organisation. Det härrör från det faktum att det inom många yrkeskårer, t.ex. inom järnvägen, är den typ av huvudbonad (hatt) man bär som utgör kännetecknet på vilket arbete man har. Exempel: bland personalen på ett tåg finns en konduktör som bär konduktörshatten – han har ansvaret för passagerarna och klipper biljetter.

Det finns i en organisation ett flöde längs dessa hattar.

Hela planens resultat är en produkt.

Varje hatts respektive produkt utgör tillsammans den totala produkten.

Att arbeta fram den

Om man betänker vilket slöseri det är med personal i en organisation utan orgplan och vilket produktionsbortfall det orsakar, motiverar det till att lägga hur mycket kraft som helst på att utarbeta, göra känd och använda en korrekt orgplan.

Människan använder instinktivt en orgplan och protesterar mot avsaknaden av en. Den mest otränade rekryt som går ombord på ett fartyg förutsätter att det finns en orgplan, om inte en uppsatt, så åtminstone en som är känd. Han förutsätter att någon är ansvarig och att olika aktiviteter finns under olika människor. När det inte finns en känd orgplan, protesterar han. Han känner sig osäker eftersom han inte vet var i organisationen han passar in.

Nästan alla revolter startas av folk som har uteslutits, och som inte finns med på landets orgplan. Detta är så sant, att en absurd omständighet ägde rum i Förenta staterna. En president upptäckte att han hade ”professionella socialfall ”. Vissa människor hade antagit statusen att vara ”myndighetsberoende” och angav detta som sitt yrke. Detta var så klart en sorts befattning. Men eftersom detta inte var erkänt som en befattning av myndigheterna, så uppstod en del upplopp.

Ansträngningen att tillhöra eller vara delaktig i uttrycks av en orgplan. En person utan befattning är ganska ömklig. En person på en orealistisk befattning känner sig som en bedragare eller som ett misstag.

Moralen påverkas alltså åtskilligt av kvalitén på en orgplan eller avsaknaden därav.

Den övergripande testen för en grupp är emellertid dess livsduglighet, vilket betyder dess förmåga att växa, expandera, utvecklas osv. Livskraft beror på att ha en acceptabel produkt. Grupper utan acceptabel produkt kan sannolikt inte överleva.

En produkts volym och hur väl den tas emot beror inte så lite på en fungerande, känd orgplan. Detta gäller även för en individuell produkt.

För att en individuell eller liten grupp skall komma någonstans överhuvudtaget behöver de ha en mycket exakt orgplan. Det märkliga är att ju mindre gruppen är, desto mer väsentligt är det att ha en orgplan. Ändå är det så att individer och små grupper är de som mest sällan har en. Stora grupper upplöses i avsaknad av en orgplan och blir livsodugliga om de har en dålig orgplan.

Produktens kvalité, som ofta enbart skylls på individuell skicklighet, beror i ytterst hög grad på orgplanen. Till exempel, en oorganiserad folkhop som försökte tillverka en speciell produkt fick arbeta ihjäl sig, trakasserades och fick fram, medan de var arga på varandra, en fullständigt oacceptabel produkt till dubbla kostnaden; när de blivit till en tredjedel organiserade, fortfarande utan schemaläggning, fortfarande outbildade, började de åstadkomma en acceptabel produkt med hälften så mycket arbete – så även en del organisering fungerade.

Volymen och kvalitén på produkten beror helt och hållet på orgplanen och hattar och att man använder sig av dem. Man kan utbilda personer i all oändlighet men om de inte verkar på en fungerande orgplan kommer de ändå att ha dåliga eller liten volym produkter.

Avsaknad av en känd och verklig orgplan kan medföra misslyckande. Och avsaknad av kunskap om ämnet organisation måste, varje gång, ersättas med rent genialiska åtgärder.

Följaktligen måste man för att åstadkomma någonting överhuvudtaget, för att förbättra en produkt, för att hålla moralen uppe och distribuera jobben rättvist och se till så att det har ett värde, ha en verklig och känd orgplan.

Så hur gör man en?

Hattar

En orgplan utgörs av hattar.

Definitionen av en hatt är det ”varande och görande som leder till en produkt”. (Ett varande är antagandet eller väljandet av en identitetskategori. Görande är handlingen att utföra någon syssla eller aktivitet.)

Låt oss ta ett tåg:

Lokföraren har när han bär sin lokförarhatt titeln lokförare. Detta är hans varande.

Han tar emot order, uppmärksammar signaler och förhållanden i allmänhet, hanterar spakar och ventiler som reglerar hans maskins funktion och att starta, förändra och stoppa. Detta är görandet.

Han förflyttar tågpassagerare och last, tryggt och enligt tidtabellen, från en plats till en annan. Ett förflyttat tåg och dess last är produkten.

Hur får vi då fram att det finns en hatt som kallas lokförare?

Eftersom folk hela tiden godtar och tittar på redan befintliga poster, inser de kanske inte till en början att du ber dem uppfinna de korrekta posterna när du ber dem hitta på en orgplan.

De behöver inte skapa ”lokförare”. Alla vet att ”en lokförare kör tåget”.

Och om du inte visste detta? Ja, då skulle du vara tvungen att räkna ut det.

Man gör det på det här sättet. Man skulle vara tvungen att tänka i de här banorna:

Tanken uppstår på grund av principen att folk och gods måste förflyttas över avstånd på land. Eller att ett nytt område, som är under tillväxt, måste ha transporter av människor och gods till och från det.

Åh. Detta blir lönsamt i ett ekonomiskt sammanhang, då folk är beredda att betala för att förflyttas, och för att få sitt gods förflyttat.

Tåg gör detta.

Så låt oss använda tåg.

Man ordnar med finansieringen (eller med förskottsbetalningar) och skaffar ett tillstånd för den mark där spåret ska läggas; spåret läggs och lok, vagnar, stationer och byggnader där man ställer och reparerar lok byggs.

Nu visar det sig att någon måste köra tåget. Någon måste anställas att köra tåget.

In i synfältet kommer befattningen lokförare.

Hur vet man detta? Jo, för att vi måste ha en produkt bestående av förflyttade människor och förflyttat gods. Detta är vad vi från början försöker göra.

Därför har vi lokförarhatten.

Antag nu att vi inte har någon orgplan.

Då skulle lokförarhatten vara den enda hatten. Han säljer biljetter, sköter stationerna, reparerar sitt lok, köper in bränsle, lastar vagnarna, säljer aktier ...

Men hallå där! Om lokföraren gjorde allt detta skulle följande inträffa:

1. Han skulle bli slutkörd.

2. Han skulle bli på dåligt humör.

3. Han skulle råka ut för maskinhaverier.

4. Han skulle kunna krascha.

5. Järnvägens egendom skulle förfalla utan underhåll.

6. Han skulle få låga produktvolymer.

7. Hans produkt skulle vara ojämn och dålig eftersom han inte kunde hålla tidtabellen.

8. Det skulle snart inte finnas någon järnväg.

Låt oss nu ”lösa” detta som det har gjorts i det förflutna.

Vi tillsätter en person för varje station och säger: ”Det var det!”

Det skulle naturligtvis fortfarande vara en enda röra.

Så vi anställer fler lokförare och mer stationsfolk, och fler lokförare och mer stationsfolk  ... och har till slut en ännu mer förvirrad röra, en lång lönelista och en dålig produkt. Det är så regeringen gör det. Och man bör notera att nuvarande regeringar inte har någon annan produkt än katastrofer.

Nej, vi måste lösa detta på ett helt annat sätt.

Vi kommer inte att komma någonstans och vi kommer inte att få en förnuftig orgplan och ingenting kommer att fungera eller vara av värde såvida VI INTE NAMNGER PRODUKTERNA KORREKT OCH UTARBETAR HATTAR FÖR ATT UPPNÅ DEM.

När vi har gjort detta kan vi ordna hattarna på orgplanen så att där är ett flöde, orderkanaler och kommunikationskanaler, och först då har vi en orgplan.

Man kan inte utarbeta en orgplan förrän man har namngivna produkter!

Allteftersom volymen ökar uppskattar man produkterna som leder till den slutliga produkten, och hattar dessa.

Kvalitén på slutprodukten är beroende av en verklig orgplan och hattar, båda fullständiga, verkliga och inövade och att funktionerna UTFÖRS.

Låt oss nu se hur man bryter ner en slutlig produkt i de produkter som den består av.

Vår produkt är per järnväg, och med lönsamhet, förflyttat gods. Hur många mindre produkter ingår i den stora produkten?

Vi har att göra med maskineri här. Alla maskiner har två produkter: (a) maskinen själv i god, fungerande ordning, (b) maskinens produkt. En reparatör och verkstadsarbetare och innehavaren av reparationsverkstaden har var och en, en produkt under (a). De finns till för maskinen, loket.

Under (b) har vi det som maskinen själv producerar (dragna tåg, när det gäller ett lok).

Här har vi alltså två huvudsakliga produkter, vilka kan brytas ner i mindre produkter, som ligger före den slutliga produkten i kedjan.

Det finns en ännu tidigare produkt än dessa: inköpta maskiner. Och ytterligare en produkt före denna: ordnad finansiering för maskinerna.

När det gäller själva lasten, en levererad last, som tagits emot vid mottagarsidan av en varumottagare, och allteftersom man går bakåt i ordningsföljd kommer man att finna en produkt – lagrad frakt. Och dessförinnan – olossat gods. Och dessförinnan – förflyttat fraktgods. Och dessförinnan – lastat fraktgods. Och dessförinnan – fraktgods ihopsamlat för transport. Och dessförinnan – anskaffade fraktgodskontrakt. Och dessförinnan – annonsering som allmänheten kan se. Och innan dess – undersökningar om allmänhetens behov av godstransporter. Och dessförinnan – undersökning om verksamheter som behöver godstransporter.

Var och en av dessa produkter är en hatt.

När vi på nytt undersöker detta ser vi att avgifter och inkomster saknas, så det blir inte ekonomiskt lönsamt. Det finns således en ytterligare produkt, inkomsterna som är nödvändiga för organisationens överlevnad för att betala sina räkningar, köpa det som behövs för framtida produktion och så vidare. Den här produkten har naturligtvis tidigare hattar. En del människor (och däribland en hel del exekutiver) är inte produktmedvetna – de tror att inkomsterna faller ned i företagets knä eller kommer ut ur tv:n. De kan inte tänka i den produktordningsföljd som behövs för att få inkomster. Följaktligen går de i konkurs och svälter. Det finns alltid en mängd tidigare produkter innan inkomstprodukten. Folk som bara är fixerade vid pengar i sig, har ingen produkt-ordningsföljd, och går i konkurs eller är fattiga.

Någon måste ha en önskvärd produkt som säljs för mer än den kostade att framställa och måste sälja den och leverera den för att få inkomster.

Till och med inom socialism eller kommunism måste frågan ”hur försörjer­ den sig” förstås och besvaras, dess produktordningsföljd fastställas och sättas på en orgplan och ges hattar. I ett sådant kontantlöst samhälle måste orgplanen vara mycket striktare eftersom pengar ger flexibilitet, och avsaknaden av dem, som en arbetande faktor, skapar svårlösta problem.