En optimal lösning beträffande livet tar hänsyn till vad som är maximal överlevnad för alla aspekter av problemet.

Det här innebär inte att man inte kan förstöra. Det råkar vara så att om vi inte hade förstörelse som en av tillvarons fungerande metoder skulle vi vara i ett ganska dåligt tillstånd. Inser ni att varenda trädormbunke som funnits sedan tidernas begynnelse fortfarande skulle kunna hålla på att växa – och då räknar vi inte med vartenda träd som vuxit upp sedan dess. Jordens yta skulle fyllas med levande, växande träd, ända tills vi gick omkring med marknivån omkring 250 meter under oss. Död, förstörelse, måste komma in där och bana väg för framsteg och förbättringar. Och förstörelse, när den används på det sättet, är mycket befogad.

Man kan till exempel inte bygga bostadslägenheter utan att riva hyreshusen som stod där tidigare. Så, någon kommer och säger: ”Åh, det är skamligt; ni förstör någonting. Ni förstör ett gammalt landmärke.”

”Vi försöker bygga ett bostadshus här, frun.”

”Ja, men det är ett berömt gammalt landmärke.”

”Den här saken rasar snart ihop, frun.”

”Men, det är skamligt att förstöra saker.”

Detta är tämligen aberrerat (som inte stöds av förnuft, avviker från rationellt tänkande eller beteende), eftersom man någon gång då och då måste förstöra någonting. Tänk bara på vad som skulle hända om du hade kvar vartenda pappersark som du någonsin fått och du sedan var tvungen att flytta. Eftersom det var mycket dåligt att förstöra saker och ting, skulle du bli tvungen att släpa med dig alla dessa saker. Du inser hur löjligt det skulle vara.

Detta styrs av en ekvation: Man får inte förstöra mer än vad som krävs för att bygga upp något.

Om man börjar förstöra mer än vad som krävs för att bygga upp något, försämras ens tillstånd i hög grad, och det snabbt. Man hamnar då i det tillstånd som Nazityskland befann sig i. De förstörde allting; de sade: ”Nu tar vi Österrike – och nu tar vi Tjeckoslovakien – och nu tar vi och krossar Stalingrad!” Sagt och gjort: Stalingrad ödelades. Och även Tyskland.

Det finns en gammal självklar sanning. ”Låt ej fråga för vem klockan klämtar, den klämtar för dig.” Inget kunde vara sannare. Människor börjar titta på det här och de blir vidskepliga över det. De säger: ”Ja, jag vågar inte skada någon annan för då kommer jag bli skadad någon gång.” Detta är inte nödvändigtvis sant. Men i livets och tillvarons övergripande ekvation kan den uppsåtliga förstörelsen av någonting kullkasta överlevnaden för andra väsen i dess omgivning. Det kan rubba saker och tings jämvikt, tills det – för att nu ta ett exempel – inte längre finns några vandringsduvor kvar. Man stannade inte till och tänkte efter, då, för hundra år sedan, att en vacker dag, ja, då skulle det inte längre finnas några kvar. Uppenbarligen fanns det massor över hela himlen. Människan har alltså tvingats starta ett kolossalt viltvårdsprogram, för att återställa det djurliv som hennes förfäder utrotade. Människan gör detta helt instinktivt.

Dynamikerna innebär helt enkelt, hur många olika former av överlevnad finns det? Hur överlever en individ? Ja, man kan utforma en teori där individen överlever enbart på grund av sig själv och samarbetar bara på grund av själviskhet. Men man kan också utforma en teori att han bara överlever för framtida generationer, och på det sättet bevisa allt på ett mycket vackert sätt. Man kan utforma en teori, så som de har gjort i Ryssland, att individen överlever enbart för staten och bara är en del av ett myrsamhälle, en kollektivist, en som lever i ett samhälle där all egendom ägs och kontrolleras av staten. På det viset kan man göra det, med den ena efter den andra. Man kan ta de här sätten han överlever på och man kan göra vart och ett till grejen. Men när man sätter det på prov upptäcker man att man behöver alla dynamikerna.

Antalet dynamiker sammanfattar helt enkelt det antal områden eller enheter och väsen som en människa måste samverka med för att klara sig.

Den optimala lösningen på varje problem är den lösning som medför maximal uppbyggnad eller maximalt skapande på det maximala antalet dynamiker som är relevant för problemet i fråga.

Lösningar som skadar en dynamik för att främja en annan dynamik resulterar slutligen i kaos. Optimala lösningar är emellertid nästan omöjliga att uppnå och mänskligt tänkande eftersträvar, på sin högsta nivå, bara att åstadkomma största möjliga ordning och minsta möjliga kaos.

När en individ ligger på en låg emotionell ton, kommer han att framhäva en eller två dynamiker på bekostnad av de övriga och lever således en mycket oordnad tillvaro och ställer till med mycket kaos för dem som finns omkring honom.

Soldaten som kastar bort sitt liv i en sammandrabbning agerar på tredjedynamiken (hans kompani, hans nation) på bekostnad av hans första dynamik, den fjärde och alla de andra. Den religiösa, någon som är mycket hängiven religion, kanske lever på åttonde, sjunde, femte och fjärde på bekostnad av den första och sjätte. En ”självisk” person kanske bara lever på den första dynamiken, en ansträngning som blir mycket kaotisk.

Det är inget speciellt fel med skev betoning på dessa dynamiker förrän denna betoning börjar äventyra dem på bred front, som i fallet med personer som Hitler och Djingis khan eller då man använder sig av kärnklyvning för att förstöra. Då vänder sig människan mot förstörarna.

Hela ÖVERLEVNADEN är en dynamik, den enda dynamiken. Men ÖVERLEV är uppdelad på dessa åtta.

Individers förmågor och brister kan förstås om man betraktar hur de deltar i de olika dynamikerna.

Ekvationen för den optimala lösningen skulle vara att ett problem som har lösts väl varslar om (utgör ett tecken för, innebär) det maximalt goda för det maximala antalet dynamiker. Detta betyder att varje lösning bör vara skapande eller konstruktiv för största möjliga antal dynamiker – modifierat av den tid som finns tillgänglig för att sätta den i verket. Den optimala lösningen på varje problem vore en lösning som åstadkom maximal nytta för alla dynamikerna.

Det är genom att själv tillämpa dessa principer och genom att hjälpa andra att förstå och tillämpa dem som en individ kan uppnå en ökad nivå av överlevnad för sig själv, för de som han umgås med och, faktiskt, allt liv.