I sin ängslan har människan en benägenhet för häxjakter.

Allt man behöver göra är att utpeka ”folk som bär svarta kepsar” som skurkarna, så kan man sätta igång en massaker på folk med svarta kepsar.

Detta karaktärsdrag gör det mycket lätt för den antisociala personligheten att skapa en kaotisk eller farlig omgivning.

Människan är inte av naturen modig eller lugn i sitt mänskliga tillstånd. Men hon är inte heller nödvändigtvis ondskefull.

Till och med den antisociala personligheten är på sitt snedvridna sätt alldeles säker på att han eller hon handlar i bästa välmening, och ser i allmänhet sig själv som den enda goda personen som existerar och som gör allt för allas bästa – den enda luckan i resonemanget är att om man dödar alla andra, finns det ingen kvar att skydda från den inbillade ondskan. Att iaktta en persons uppförande i den miljö han befinner sig och gentemot sina medmänniskor är det enda sättet att upptäcka antingen den antisociala eller sociala personligheten. Deras motiv för det egna jaget är likartade – självbevarelsedrift och överlevnad. De går helt enkelt till väga på olika sätt för att uppnå dessa mål.

Eftersom människan av naturen varken är lugn eller modig har således alla i viss mån en benägenhet att vara på sin vakt mot farliga personer, och därför kan häxjakter börja.

Därför är det ännu viktigare att identifiera den sociala personligheten än den antisociala personligheten. Man undviker därmed att ”skjuta” den oskyldige blott och bart på grund av fördomar eller ogillande eller en tillfällig försyndelse.

Den sociala personligheten kan lättast beskrivas genom att man jämför honom med hans motsats, den antisociala personligheten.

Denna differentiering är lätt att göra, och man bör aldrig konstruera ett test som enbart skiljer ut den antisociale. Såväl de lägre som högre nivåerna av människans handlande måste finnas med i samma test.

Ett test som enbart utpekar antisociala personligheter, utan att också kunna identifiera den sociala personligheten, vore i sig ett suppressivt test. Det skulle vara som att svara ”Ja” eller ”Nej” på frågan: ”Slår du fortfarande din fru?” Vem som helst som genomgick detta test skulle kunna befinnas skyldig. Medan den här mekanismen kanske hade passat inkvisitionens tidevarv skulle den inte lämpa sig för moderna behov.

Eftersom samhället fungerar, blomstrar och lever enbart tack vare sociala personligheters insatser, måste man veta vilka de är eftersom det är de som är de värdefulla människorna, inte de antisociala. Det är dessa människor som måste äga rättigheter och frihet. Vi uppmärksammar de antisociala uteslutande för att skydda och hjälpa de sociala personligheterna i samhället.

All ledning som bygger på majoritetsbeslut, alla civiliserande avsikter och till och med människosläktet kommer att misslyckas, om man inte kan identifiera och förhindra de antisociala personligheterna och hjälpa och gynna de sociala personligheterna i samhället. Själva ordet samhälle antyder nämligen att man håller samman, och utan socialt uppträdande skulle det ju inte finnas något samhälle alls, bara ett barbari i vilket alla människor, goda såväl som onda, svävar i fara.

Den svaga punkten när det gäller att visa hur man känner igen de farliga människorna är att dessa då kan använda sig av dessa kännetecken mot anständiga människor för att få dem förföljda och utrotade.

Alla stora civilisationers svanesång är den melodi som spelas med pilar, yxor eller kulor, då dessa används av de antisociala för att dräpa de sista anständiga människorna.

Myndigheter är bara farliga när de kan utnyttjas av och för antisociala personligheter. Slutresultatet blir utrotandet av alla sociala personligheter och Egyptens, Babylons, Roms, Rysslands eller västvärldens kollaps.

Lägg märke till att intelligens inte ger någon fingervisning om den antisociale när man betraktar kännetecknen för den antisociala personligheten. De är intelligenta, dumma eller medelmåttiga. Följaktligen kan de som är ytterst intelligenta stiga till avsevärda höjder och till och med komma upp på statschefers nivå.

Hur viktig personen är och förmåga eller önskan att höja sig över andra är heller ingen indikation på de antisociala. När de faktiskt blir betydelsefulla eller stiger uppåt, syns de emellertid ganska tydligt, genom de vittgående konsekvenserna av deras handlingar. Men de kan lika gärna vara oviktiga människor eller inneha mycket låga ställningar i samhället och inte önska sig något bättre.

Det är alltså enbart de tolv nämnda kännetecknen som identifierar den antisociala personligheten. Och samma tolv kännetecken, fast omvända, är det enda avgörande testet på den sociala personligheten – om man vill vara uppriktig ifråga om dem.

Man kan inte ärligt och exakt identifiera eller klassificera en person som antisocial, om man inte också, i samma undersökning av personen, ser över den positiva sidan av hans liv.

Alla personer kan under påfrestning reagera med tillfälliga utbrott av antisocialt uppförande. Detta gör dem inte till antisociala personligheter.

Den verkligt antisociala personen har ett övervägande antal antisociala kännetecken.

Den sociala personligheten har ett övervägande antal sociala kännetecken.

Man måste därför undersöka det goda tillsammans med det onda, innan man verkligen kan klassificera en person som antisocial eller social.

När man gör en sådan genomgång, är det bäst att ha många vittnesmål och ett mycket omfattande bevismaterial. En eller två enstaka fall avgör ingenting. Man bör undersöka alla de tolv sociala och alla de tolv antisociala kännetecknen och fatta beslut på grundval av faktiska bevis, inte åsikter.

De tolv främsta kännetecknen på den sociala personligheten är de följande:

1. Den sociala personligheten är specifik då han skildrar omständigheter. ”Joe Jones sa ...” ”Det stod i tidningen Star att ...”, och anger var upplysningarna kommer ifrån, när så är möjligt eller om det är av vikt.

Han kan använda generaliseringar som ”man” eller ”folk”, men sällan när han anger källan till uttalanden eller åsikter av alarmerande natur.

2. Den sociala personligheten är ivrig att föra goda nyheter vidare och motvillig när det gäller att förmedla dåliga nyheter.

Det kan till och med tänkas att han inte bryr sig om att föra kritik vidare, ifall det saknar betydelse.

Han är mer intresserad av att få en annan människa att känna sig omtyckt eller eftertraktad av andra, än att få henne att känna sig illa omtyckt. Han felar snarare genom att vara alltför lugnande och uppmuntrande än genom att kritisera för mycket.

3. En social personlighet förmedlar kommunikation utan större förändringar, och om han utelämnar något, tenderar han att utelämna saker som kan verka sårande.

Han tycker inte om att såra folks känslor. Han felar ibland genom att hålla inne med dåliga nyheter eller order som verkar kritiska eller bryska.

4. Behandling och förbättringsförsök, särskilt av mild natur, fungerar mycket bra på den sociala personligheten.

Även om antisociala människor ibland lovar att bättra sig, gör de inte det. Endast den sociala personligheten kan ändra eller förbättra sig med lätthet.

Det räcker ofta med att påpeka ett icke önskvärt beteende för en social personlighet, för att totalt förändra det, till det bättre.

Det behövs inga strafflagar eller våldsam bestraffning för att få sociala personligheter att sköta sig.

5. En social personlighets vänner och bekanta är vanligtvis friska, lyckliga och vid gott mod.

En verkligt social personlighet åstadkommer mycket ofta genom sin blotta närvaro förbättringar i hälsa och levnadsvillkor.

Han sänker åtminstone inte den befintliga nivån av hälsa, arbetsvilja eller livsmod hos sina bekanta.

När den sociala personligheten blir sjuk, tillfrisknar eller återhämtar han sig som man förväntar sig och befinns vara mottaglig för framgångsrik behandling.

6. Den sociala personligheten väljer oftast rätt mål för korrigering. Han lagar det punkterade däcket i stället för att attackera vindrutan. Inom hantverk och andra mekaniskt inriktade områden kan han därför reparera saker och ting och få dem att fungera.

7. Den sociala personligheten fullbordar vanligen påbörjade handlingscykler, om så är möjligt.

8. Den sociala personligheten skäms för sina missgärningar och erkänner dem motvilligt. Han tar ansvar för sina felsteg.

9. Den sociala personligheten stödjer konstruktiva grupper och tenderar att protestera mot eller motsätta sig destruktiva grupper.

10. Den sociala personligheten protesterar mot destruktiva handlingar. Han stödjer konstruktiva eller hjälpsamma handlingar.

11. Den sociala personligheten hjälper andra och gör aktivt motstånd mot handlingar som skadar andra.

12. Ägodelar är för den sociala personligheten någons ägodelar, och stöld eller missbruk av dessa förhindras eller betraktas med ogillande av honom.

Sociala personligheter motiveras av sin önskan att göra det mesta möjliga goda för det största möjliga antalet. Större delen av mänskligheten utgörs av sociala personligheter.

Den grundläggande motivationen

Den sociala personligheten agerar naturligt på basis av största möjliga goda.

Han är inte förföljd av inbillade fiender, men känner igen verkliga fiender när sådana finns.

Den sociala personligheten vill överleva och vill att andra också skall göra det, medan den antisociala personligheten faktiskt hyser en förtäckt önskan att andra skall gå under.

I grund och botten vill den sociala personligheten att andra skall vara lyckliga och klara sig bra, medan den antisociala personligheten är mycket slipad när det gäller att få det att gå riktigt dåligt för andra.

En grundläggande ledtråd till den sociala personligheten är egentligen inte hans framgångar, utan hans motiv. När den sociala personligheten är framgångsrik, blir han ofta en skottavla för den antisociale. Av detta skäl kan han misslyckas. Men hans avsikter var sådana, att andra fick del av hans framgång, medan de antisociala bara värdesätter andras undergång.

Om vi inte kan upptäcka den sociala personligheten och skydda honom från otillbörliga inskränkningar, och likaså upptäcka den antisociale och tygla honom, kommer vårt samhälle att fortsätta lida av sinnessjukdom, brottslighet och krig – och människan och civilisationen kommer då inte att bestå.

Förmågan att skilja på dessa personlighetstyper står högst i rang av alla våra tekniska färdigheter. Om vi misslyckas med detta kan nämligen inga andra färdigheter fortbestå eftersom den grund de vilar på – civilisationen – inte längre kommer att finnas kvar för att föra dem vidare.

Krossa inte den sociala personligheten – och försumma inte att göra de antisociala maktlösa i sin strävan att skada oss andra.

En människa är inte antisocial bara för att hon höjer sig över sina medmänniskor eller tar en betydande post. En människa är inte antisocial bara för att hon kan kontrollera eller dominera andra.

Det är de motiv hon har när hon gör detta och konsekvenserna av hennes handlingar som skiljer en antisocial personlighet från en social.

Om vi inte inser och tillämpar de sanna kännetecknen på de två personlighetstyperna, kommer vi att fortsätta leva i rådvillhet om vilka våra fiender är och därigenom göra våra vänner till offer.

Alla människor har begått handlingar av våld eller underlåtenhet för vilka de skulle kunna klandras. Av alla människor finns det inte en enda som är fullkomlig.

Det finns dock de som försöker göra vad som är rätt och de som specialiserar sig på att göra vad som är orätt, och på grundval av dessa fakta och kännetecken kan man känna igen dem.