Att ha rätt och att ha fel utgör en vanlig källa till dispyter och stridigheter. Dessa begrepp är närbesläktade med overthandlingar och undanhållanden och overt–motivator-sekvensen.

Strävan att ha rätt är den sista medvetna strävan hos en individ som är på väg utför. ”Jag har rätt och de har fel” är det lägsta begrepp som kan formuleras av en omedveten person.

Vad som är rätt och vad som är fel är inte nödvändigtvis möjligt att definiera för alla. Detta varierar beroende på rådande moralkodexar och discipliner och, trots dess användning inom juridiken som ett test på ”sinnesfriskhet”, baserades dessa före Scientologin inte på fakta utan endast på åsikter.

Inom Scientologin uppstod en mera exakt definition. Denna definition blev dessutom den korrekta definitionen på en overthandling. En overthandling är inte bara att skada någon eller något; en overthandling är en handling eller en underlåtelsehandling som innebär det minsta goda för det minsta antalet människor eller områden av livet, eller störst skada för det största antalet människor eller flest områden av livet. Detta inkluderar ens familj, ens grupp eller team och mänskligheten som helhet.

Sålunda är en felaktig handling felaktig till den grad den skadar det största antalet. Och en riktig handling är rätt till den grad som den gagnar det största antalet.

Många människor tror att en handling är en overt helt enkelt för att den är destruktiv. I deras ögon är alla destruktiva handlingar eller underlåtelser overthandlingar. Detta är inte sant. För att en begången eller en underlåten handling skall vara en overt, måste den skada det större antalet människor eller områden av livet. Att låta bli att förstöra kan därför vara en overt. Att bistå något som skulle skada ett större antal kan också vara en overthandling.

En overt är någonting som skadar i stor omfattning. En välgärning är någonting som hjälper i stor omfattning. Det kan vara en välgärning att skada något som vore skadligt för det större antalet människor eller områden i livet.

Att skada allting och hjälpa allting kan bådadera vara overtar. Att hjälpa vissa saker och skada vissa saker kan bådadera vara välgärningar.

Idén att inte skada någonting och att hjälpa allting är bådadera tämligen galna. Det är tveksamt om du skulle tycka att det vore en välgärning att hjälpa en förslavare och lika tvivelaktigt om du skulle betrakta utplånandet av en sjukdom som en overthandling.

När det gäller att ha rätt eller fel kan det uppstå en hel del grumligt tänkande. Det finns ingenting som är absolut rätt eller absolut fel. Att ha rätt består inte i att vara ovillig att skada, och att ha fel består inte endast i att inte skada.

Det finns ett oförnuft i fråga om ”att ha rätt”, som inte bara kullkastar giltigheten i det juridiska kriteriet för sinnesfriskhet, utan också förklarar varför en del människor gör saker som är väldigt fel och vidhåller att de handlar rätt.

Förklaringen ligger i en impuls, medfödd hos alla, att försöka ha rätt. Detta är ett insisterande som snabbt blir skilt från rätt handlande. Och det åtföljs av en strävan att få andra att ha fel, vilket man ser hos överdrivet kritiska personer. En person som till synes är medvetslös har fortfarande rätt och får andra att ha fel. Detta är den sista kritiska anmärkningen.

Vi har hört den ”defensiva personen” bortförklara de mest flagranta felaktigheter. Detta går även under namnet ”rättfärdigande”. De flesta förklaringar till uppförande, oavsett hur långsökta, förefaller fullkomligt riktiga för den person som ger dem, eftersom han eller hon bara hävdar att han eller hon själv har rätt och andra har fel.

Vetenskapsmän som är irrationella verkar inte kunna förstå många teorier. Detta har sin förklaring i att de är mer intresserade av att hävda att de har rätt på sitt underliga sätt, än av att finna sanningen. Således får vi egendomliga ”vetenskapliga sanningar” från män som borde veta bättre. Sanningen byggs av dem som är vidsynta och balanserade nog för att också kunna inse när de har fel.

Impulsen att ha rätt finns inom oss alla.

När en felaktig handling inträffar, hamnar personen i en konflikt mellan sin felaktiga handling och impulsen att ha rätt ...

... och han kanske fortsätter att utföra handlingen i en strävan att hävda att han har rätt.

Ni har hört en del mycket absurda argument ute bland folk. Inse att talaren i fråga var mer intresserad av att hävda att han eller hon själv hade rätt än att ha rätt.

En thetan – den andliga varelsen, personen själv – försöker ha rätt och kämpar mot att ha fel. Detta är utan hänsyn till om han har rätt angående någonting eller om han gör vad som faktiskt är rätt. Det är ett insisterande som inte har någonting att göra med rätthet i handlandet.

Man försöker alltid att ha rätt, ända till sista andetaget.

Hur kan man då någonsin ha fel?

Det förhåller sig på det här sättet:

Man begår en felaktig handling, oavsiktligt eller genom förbiseende. Det felaktiga i handlingen eller underlåtelsen står därefter i konflikt med ens behov av att ha rätt. Så man kanske fortsätter att upprepa den felaktiga handlingen, för att bevisa att den är rätt.

Detta är en grundprincip hos aberration (irrationellt tänkande eller beteende). Alla felaktiga handlingar är resultatet av ett misstag, följt av ett vidhållande om att ha haft rätt. I stället för att rätta till felet (vilket skulle inbegripa att ha fel), så vidhåller man att misstaget var en rätt handling och upprepar den därför.

Allteftersom en person sjunker nerför skalan, blir det svårare och svårare för honom att medge att han har haft fel. Faktum är att ett sådant medgivande mycket väl skulle kunna bli ödesdigert för den förmåga och sinnesfriskhet som han har i behåll.

Att ha rätt är nämligen det material som överlevnad är gjort av. Detta är den fälla ur vilken människan uppenbarligen har varit oförmögen att befria sig själv: overt staplad på overt, understödda av framhärdandet att ha rätt. Lyckligtvis finns det en säker väg ut ur denna spindelväv, som vi ska se härnäst.