När en person har begått en overt och därefter undanhåller den, begagnar han eller hon sig vanligtvis av den sociala mekanismen rättfärdigande. Med ”rättfärdigande” menar vi att förklara på vilket sätt en overthandling egentligen inte var en overthandling.

Vi har alla hört människor försöka rättfärdiga sina handlingar och vi har alla instinktivt vetat att rättfärdigande var liktydigt med att erkänna sig skyldig. Men inte förrän nu har vi förstått den exakta mekanismen bakom rättfärdigande.

I avsaknad av Scientologi-auditering fanns det inget sätt på vilket en person kunde befria sig från medvetenheten att han hade begått en overt, utom att försöka göra overten mindre.

Vissa kyrkor och andra grupper har använt sig av bikt som ett försök att befria en person från trycket av hans overthandlingar. Det har emellertid haft begränsad användbarhet på grund av avsaknaden av en fullständig förståelse av de ingående mekanismerna. För att en bikt ska vara verkligt effektiv måste avslöjandet av ens missgärningar åtföljas av att man tar fullständigt ansvar. Alla overthandlingar är resultatet av bristande ansvar i något område eller någon aspekt av livet.

Undanhållanden är en sorts overthandling i sig, men har en annan källa. Scientologin har slutgiltigt bevisat att människan i grunden är god – ett faktum som går stick i stäv med gamla uppfattningar, enligt vilka människan i grunden är ond. Människan är god till den milda grad att hon försöker minska sin egen styrka när hon inser att hon är mycket farlig och har handlat fel. Och om detta inte fungerar och hon fortfarande finner att hon begår overthandlingar, försöker hon därnäst att göra av med sig själv, antingen genom att ge sig av eller genom att åka fast och avrättas. Utan denna uträkning skulle polisen stå maktlös när det gäller att upptäcka brott – brottslingen hjälper alltid till att avslöja sig själv. Varför polisen bestraffar den infångade brottslingen är en gåta. Han önskar själv att bli mindre skadlig för samhället och vill bli rehabiliterad. Men om detta nu är fallet, varför lättar han då inte sitt hjärta? Saken är denna: Han betraktar att avlasta sig sin börda som en overthandling.

När en person begår en overt, som i det här exemplet, att stjäla pengar från sin chef ...

... har han ett undanhållande för den person han har skadat.

I det ögonblick trycket av det man har gjort blir för stort ...

... kommer personen att ha lägre tankar om och racka ner på den individ han har felat mot, i ett försök att minska sin overthandling. Detta kallas ”rättfärdigande”.

Människor undanhåller overthandlingar därför att de uppfattar det som ytterligare en overthandling att tala om dem. Det är som om människor försökte att ta till sig allt det onda i världen och hålla det utom synhåll. Detta är fullständigt förstockat. Genom att undanhålla overthandlingar, får man dessa att ”hänga kvar” och är i sig själva, som undanhållanden, hela orsaken till fortsatt ondska.

På grund av dessa mekanismer drevs människan, när bördan blev alltför stor, att tillgripa en annan mekanism – strävan att minska overtens omfattning och tryck. Han eller hon kunde endast göra detta genom att försöka reducera storleken och anseendet hos den person mot vilken overthandlingen begåtts. Sålunda inträffar det vanligen att när en man eller kvinna har begått en overthandling, så åtföljs denna vanligtvis av ett försök att reducera godheten eller betydelsen hos den som utsattes för overten. Sålunda måste maken som bedrar sin hustru efteråt hävda att hustrun i något avseende inte dög. Och en hustru som har bedragit sin make måste reducera maken för att reducera overten. I ljuset av detta är kritik till större delen ett rättfärdigande av att man har begått en overt.

Detta betyder inte att allting står rätt till och att ingen kritik någonstans någonsin är förtjänt. Människan är inte lycklig. Och mekanismen för overthandlingar är inget annat än ett simpelt ”spel” som människan har halkat in i utan att veta vart det ledde. Det finns alltså rätt och fel uppförande i samhället och i livet i stort, men lösryckt, småaktig kritik som inte baseras på fakta är endast ett försök att förminska den som utsattes för overthandlingen så att man kan leva (hoppas man) med overthandlingen. Att orättvist kritisera någon och minska dennes anseende är förstås en overt i sig, så i själva verket fungerar inte denna mekanism.

Detta är en nedåtgående spiral. Man begår oavsiktligt overtar. Man försöker att rättfärdiga dem genom att finna fel eller genom att skylla ifrån sig. Detta leder till att man begår fler overthandlingar mot samma människor vilket leder till förnedring av en själv och, ibland, av dessa människor.

Samhället är inriktat på att straffa de flesta överträdelser på ett eller annat sätt. Bestraffning är helt enkelt att ytterligare förvärra overtsekvensen och förnedrar den som bestraffar. Men människor som är skyldiga till overtar kräver bestraffning. De använder bestraffning som hjälp att avhålla sig själva från (hoppas de) att begå ytterligare överträdelser. Det är offret som kräver straffet och det är ett fullständigt förstockat samhälle som utmäter det. Människor faller på knä och tigger om att bli avrättade. Och när man inte gör dem till lags, blir deras raseri sådant att den försmådda kvinnan i jämförelse är söt och rar.

När ni hör svidande och brutal kritik mot någon och det låter lite ansträngt, inse då att ni har ögonen på overthandlingar mot den kritiserade personen.

Det vi har att göra med här är den mekanism som gör detta till ett galet universum. Genom att känna till mekanismen är det möjligt att komma fram till en effektiv hantering för att desarmera den. Det finns emellertid ytterligare förgreningar av det som man bör förstå först.